Martina

Martina är ett skyggt men ack så sinnligt kvinnoväsen. Hon har sitt eget vackra filter över denna värld. Hennes penseldrag brinner. Hon glöder och pyr där inne. Ibland gömmer hon sig när verkligheten blir för påtaglig. För det kostar att vara så öppen, att ge så mycket vackert. 

Vi lekte mycket som barn, letade efter Näcken, såg mysterier i allt, jagade äventyr med febrig iver. Våra föräldrar slet sitt hår då denna jakt tog oss ut på sköra isar(bokstavligt talat). Två flickor i fantasins blomstringstid.  Så ont det gjorde när den brutala vuxenheten knackade på dörren. När magin började blekna i takt med att kvinnorna i oss reste sig. Så rann tiden och vi flöt i land på samma ställe igen. Vi blev strandsatta här i Bölse och de där flickorna fanns visst kvar, ville ut, ville leva!  Nog för att jag är den där kvinnan med tusen åtaganden men när jag träffar dig så glömmer jag allt det där. Tycker mig höra när Näcken ropar, ser hur din pensel får mitt krökta huvud att se andra färger.

Fina Martina sluta aldrig vara du. Flyt vidare, flyt ut i världen den väntar på dig!

Kiv och liv

Det pågår lite maktkamper här hemma. Liten som vill se och känna på allt. Vuxen, ansvarsfull som nejreflexar och försöker vara pedagogisk och resonerande. Det är spännande, det här med familj. Vi växer ihop, testar nya roller, kivas och blir sams. Jag som alltid varit en vansinnigt konfliktskygg person blir plötsligt tvungen att ta tag i saker. Sätta ord på ilskan och vara lite bestämd när nöden kräver det. Det är bra! Jag lär mig, vi lär oss och livet är egentligen väldigt fint.
(nu sväljer vi all frustration och mindre katastrofer och zoomar ut en stund)
Att bli mamma är en resa i självutveckling. Ingenting kan mörkas. Allt det goda och det mindre fördelaktiga kommer fram i mig.

I jakten på det perfekta moderskapet

Jag har varit mamma i lite över ett år. Jag utforskar denna nya roll var dag. Ibland är vetskapen om att ha total makt över ett liv så kvävande, ibland är den fantastisk och självutvecklande.
Jag har en tendens att flyta ut och glömma mina egna värderingar när jag är inne i hudlösa perioder. I våras innan jag hittat balansen mellan alla mina roller (kollega, partner, vän, dotter, syster, mamma) var det kaos. De dagar jag var ledig skulle jag vara närvarande med Iben till hundra procent, motionera, städa huset och vara social. Tålamodet skulle räcka genom arbetsdagen och hela vägen hem till Iben och natten. Hon kände av det såklart, mamman som lade sina krav på sig själv över på hennes avsaknad av sömn. Så klassiskt och sorgligt! Det var inte så jag skulle bli, en mamma som inte tar ansvar för sina egna känslor utan skuldbelägger barnet.
Tack och lov för självrannsakan! Denna hösten (efter separationsångest och förskolekris) känns mer harmonisk. Kanske är det så att jag börjar landa i mina roller och hitta en slags balans. Kanske har jag insett att mitt föräldraskap inte kommer att vara perfekt, att det är en omöjlig och kvävande uppgift för alla parter. Konflikter och familjeroller kommer prövas och förhoppningsvis utvecklas till det bättre. Så länge jag tar ansvar för mina känslor och försöker respektera Ibens.

"Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det"  -Markus Krunegård

                                                            

Nästa år ska bli ett kalenderår

Jag har alltid önskat att jag var en kalendermänniska, få lite översikt och skriva in så där som alla mina medvuxna gör. Jag gav mig själv kalendrarnas Rolls Royce i hopp om förändring.
Nästa år kan inte bli annat än sagolikt med alla dessa vackra sidor att fylla med liv.

 

 

Det konstanta bruset

Jag tycker det är fascinerande med teknikutveckling och roligt att lära mig nya sätt att kommunicera och utvecklas.Men när jag låter tekniken ta över blir jag rädd. Människor är olika, en del klarar av att hitta balans mellan liv och det där andra livet som levs i korta uppmärksamhetsflöden på olika sociala plattformar. Andra gör det inte, och till dem ansluter jag mig. Jag är en sådan där irriterande person som alltid måste ha något i händerna. Ständigt klickandes på pennor, petandes i ljus, alltid lite rastlös och jagad. Jag är Apples drömanvändare. Det är så smart uppbyggt, app efter app introduceras, nässlar sig in och gör sig oumbärlig. Facebook, denna evighetslånga klassåterträff, instagram med så många vackra kulisser till liv. Runkeeper som flåsar en i nacken under varje rörelseaktivitet. Ja, till ock med ägglossningen kan registreras och bokföras.
Jag har så svårt att värja mig, skrollar och skrollar tills tankarna inte hittar sig själva i alla flöden.
För mig som är en känsloavläsande, rastlös kvinna med dålig karaktär är inte en smart telefon speciellt bra. Men jag vill ju hänga med, vill också vara en del av min tid. Balansen var är du? I en ny app?

Det här gör mig iallafall så usprungstillfreds att jag klarar av att hitta tillbaka till verkligheten.
När de sociala mediernas lockrop kallar på mig i långsamma stunder ska jag tänka på denna höstdag jag spenderade med de kvinnor jag älskar mest i världen.

 

Till en gammal vän

På topplistan över år jag helst vill glömma ligger 2001. Jag är femton år och har precis börjat gymnasiet. Jag är så rädd, fortfarande nästan en flicka. En naken och osäker kameleont, redo att anta omgivningens färger. Jag är inte en snygg och populär person, inte heller en som behärskar studier, därför klär jag mig ganska snart i rollen som den roliga och bortkomna flickan utan gränser.

Det vill sig inte bättre än att jag blir förförd av alkoholen. Vars röst är så lockande i början, välkomnar en in till en värld utan ansvar, suddar ut konturerna av spegelbilden och drar en med på de mest obskyra äventyr. Ljummet hemmagjort vin och polsk smuggelsprit tvingas ner i den lilla flickhalsen. Fyllan som enar, som ger en sådan tillhörighet till de som delar flaskan. Sköljer bort känslan i att vara en ung vilsen människa utan förankring i marken, Jag är min största fiende. Det är inte lätt för någon att nå mig. Stängd och blockerad från allt.

... men det finns faktiskt en som ser mig, som följer med på varje nytt upptåg och vakar. Han ringer polisen när det kommer lite för många personer till en fest jag anordnat men tappat kontroll över. Säger till mig att jag behöver hjälp och ger mig en bok. Måsen: En berättelse om Jonathan Livingstone Seagull. Inte heller han når in till mig, inte då. Vi mister kontakten någonstans bland de där åren. 

Så går en halv livstid och plötsligt en dag som idag kommer jag och tänka på boken och på honom. Han som såg mig när ingen annan såg. Att det skulle ta så många år för mig att se det är bara sorgligt. Det är en av de finaste sakerna någon gjort för mig någonsin!

Så Marcus, tack! Tack för storheten i att du fanns där fast du inte fick något tillbaka!

Veckans gröna: Vegetarisk indisk gryta med halloumi

Detta recept har jag fått av en rar kollega. Hon inspirerar mig alltid med en massa enkel och go veggomat. Denna rätt är allt för god för att inte spridas ut i etern. Ni får ha överseende med fotot, det är en egen konstform att fotografera mat.

 

Celines indiska gryta med halloumi och ärtor

4 portioner 1 förp paneer, tofu eller halloumi (200 g) 2 vitlöksklyftor 1 tumstor bit ingefära 1 färsk röd cili 1 gul lök 2 tomater 1 näve cashewnötter (ger krämighet och reder såsen) 1 dl matlagningsyoghurt 1 tsk spiskummin 0,5 tsk gult chilipulver (kan ersättas med vanligt chilipulver och kan även uteslutas helt) 0,5 tsk torkade curryblad (kan uteslutas) 2 tsk garam masala 0,5 tsk torkad koriander 1 tsk gurkmeja 2 msk tomatpuré 2 msk mango chutney 2/3 kruka färsk koriander 0,5 gul paprika 2-3 dl gröna ärter salt ev 1 tsk soja för färgen Börja med att finhacka chilin. Riv ingefäran och vitlöken fint. Mixa cashewnötterna till ett fint pulver, detta blir redningen i grytan. Mixa sedan tomaterna och den gula löken till puré. Hetta upp lite smör eller olja i botten av en stor gryta. Tillsätt vitlök, ingefära, chili, lök och tomater och låt fräsa under omrörning. Tillsätt de torkade kryddorna och tomatpurén och fortsätt fräsa under omrörning. Lägg ner paneeren skuren i mindre tärningar. Tillsätt sedan yoghurt, chutney, ärter, mixade nötter och ev lite vatten om det ser lite torrt ut. Strö även över finhackad färsk koriander. Låt sjuda några minuter. För en brunare färg, kan man tillsätta lite soja. Smaka av med salt och svartpeppar. Lägg sist ner paprikabitarna. De ska bara bli varma och behålla sin krispighet. Servera grytan med basmatiris, en klick god raita och gärna extra färsk koriander

Till ljudet av små steg...

Klockan är runt halv sju en ledig tisdagsmorgon och du har försökt få upp mor och far i en kvart. Efter tappra försök med blöta pussar och långa fantasifulla monologer ger du upp och ålar dig ur sängen. Jag hör dina små fötter när de går över vårt knarriga trägolv. Hör hur du stannar upp och kommer med små förtjusta tillrop var gång du gör en ny upptäckt.
Jag håller andan i den stunden. Låter insikten fylla mig, att du fyller ut det här huset i varje skev liten spricka. Minns tillbaka till tiden då vi försökte och längtade till att fylla vårt hem med ljudet av just de små stegen. Hur kylan och tomheten sakta slet upp en ur sömnens tillflyktsort. Den där sorgen över ett barn som aldrig kom, tomheten i barnlöshetens ingenmansland. Hoppet var ett tortyrredskap som släppte in så mycket glädje för att i nästa sekund smälla igen dörren framför en. Tänker med ömhet tillbaka på den våta fläck som var jag, som ändå älskade livet emellanåt. Det blev ju så bra fast jag till slut låste den där dörren till hoppet som bara stod och smällde.

Du kommer tillbaka in igen och lägger det blonda lilla huvudet på sängkanten och ler. Jag går upp och vi sätter oss i soffan och låter världen vakna på tv:n. Du gungar med till introt av Sporten och pillar på huden vid min hals...
Så sitter jag här med ett solsken till unge och är så vansinnigt förälskad i livet.

Tack Iben Selma för att jag fick hoppa på just ditt tåg <3 p="">

Fredagsblomman

För mig är det viktigt med de små markeringarna i livet. Fredagskänslan till exempel, när det pirrar lite extra i magen när man går där på jobbet och kärar ner sig i bilden av sin familj uppkrupen i soffan med en hel helg med tid tillsammans framför sig. Jag brukar alltid fira detta med en bukett blommor. Dessa blommor gör den inte alltid lika glamorösa småbarnstillvaron lite vackrare.

Om kemikaliebantning

När jag väntade Iben kom medvetenheten om att mina val hade konsekvenser och var viktiga. Tidigare hade de bara drabbat mig. Om jag utsatte min kropp för påfrestning så gjorde jag även min bebis i magen illa. Det blev plötsligt självklart att tänka över vad jag stoppade i mig, vad jag omgav mig i min hemmiljö och vad jag skulle omge Iben med när hon var ute.
Jag började läsa på om kemikalier och hur en konkret kan gå till väga för att minska mängden hormonstörande ämnen i hemmiljön. Det är viktigt för alla men framförallt för gravida och spädbarn eftersom de är så receptiva och sköra i början. Först blev jag paranoid när det gick upp för mig att ett ofött barn redan bär på miljögifter. Nu ska ni veta att jag varit väldigt nonchalant mot min kropp tidigare i livet, konsumtionsknarkat och sminkat bort känslor istället för att ta tag i dem. Men ju
mer informerad jag blev desto mer handlingskraftig blev jag.

Det går faktiskt att göra något för att undvika de värsta kemikaliefällorna!
Min grundfilosofi i det hela är att jag vill ge Iben en så ren start som möjligt. Jag kan inte skydda henne från allt men jag kan iallafall försöka bygga upp hennes lilla kropp med bra ekologisk mat och en så ren hemmiljö som det bara går.

Några enkla grepp vi börjat med här hemma är

• Plastbantning. I många plaster (detta är en hel vetenskap) finns skadliga ämnen som påverkar hormonsystemet och är cancerogena.  Det viktigaste att göra sig av med är de plastprodukter som upphettas (då frigörs dessa ämnen och går ut i maten). Lunchlådor, stekspadar och slevar är några exempel. Vi försöker fasa ut mer och mer och har köpt redskap i trä, rostfritt stål och lunchboxar i glas. När det kommer till leksaker har vi inte köpt en enda plastleksak till Iben, däremot har hon fått i present. En enstaka sak är helt okej. 
• Städning. Mycket av de skadliga ämnena vi har i hemmet samlas upp i damm. Därför är det viktigt att vädra, damma och våttorka regelbundet. Framförallt i sovrummen där vi tillbringar mycket tid. Detta är en öm punkt för alla oss som är småbarnsföräldrar, en får göra så gott en kan helt enkelt. Vi har dock börjat med en checklista där vi bockar av allt eftersom vi tar tag i det vilket fungerar över förväntan (vi är annars två bekväma slarvpellar). Här använder vi så skonsamma rengöringsprodukter som möjligt. Linoljesåpa till golven och diskmedel till fläckar och hårt smutsade ytor. 
• Genomtänkt konsumtion. Allt handlar egentligen om medvetenhet och eftertänksamhet. Detta är något jag får kämpa med. Det där habegäret och att allting är utbyttbart hela tiden styr mig mer än jag vill kännas vid. Försöker tänka på behov, kvalitet och hållbara material när något nytt ska inhandlas. Vi köper iallafall nästan bara begagnade eller ekokläder till Iben, Det må vara hänt att det slunkit med någon oemotståndlig sjömansklänning eller plastig stövel.

Underbara Clara som är en stor inspirationskälla för mig har gjort en väldigt bra guide när det gäller kemikaliebantning, den har jag gått mycket efter

En bok som jag läst och haft mycket nytta av är Handla rätt för en giftfri barndom
där författarna inte bara informerar om djungeln av kemiska termer och miljömärkningar
utan också hänvisar till var en kan köpa och få tag i bra saker till allt som rör barnen och deras omgivning.

Den kommersiella tidningen Mama har tror det eller ej också publicerat ett par artiklar i ämnet vilket verkligen var positivt överraskande. De kan ni läsa här och här.