Till en gammal vän

På topplistan över år jag helst vill glömma ligger 2001. Jag är femton år och har precis börjat gymnasiet. Jag är så rädd, fortfarande nästan en flicka. En naken och osäker kameleont, redo att anta omgivningens färger. Jag är inte en snygg och populär person, inte heller en som behärskar studier, därför klär jag mig ganska snart i rollen som den roliga och bortkomna flickan utan gränser.

Det vill sig inte bättre än att jag blir förförd av alkoholen. Vars röst är så lockande i början, välkomnar en in till en värld utan ansvar, suddar ut konturerna av spegelbilden och drar en med på de mest obskyra äventyr. Ljummet hemmagjort vin och polsk smuggelsprit tvingas ner i den lilla flickhalsen. Fyllan som enar, som ger en sådan tillhörighet till de som delar flaskan. Sköljer bort känslan i att vara en ung vilsen människa utan förankring i marken, Jag är min största fiende. Det är inte lätt för någon att nå mig. Stängd och blockerad från allt.

... men det finns faktiskt en som ser mig, som följer med på varje nytt upptåg och vakar. Han ringer polisen när det kommer lite för många personer till en fest jag anordnat men tappat kontroll över. Säger till mig att jag behöver hjälp och ger mig en bok. Måsen: En berättelse om Jonathan Livingstone Seagull. Inte heller han når in till mig, inte då. Vi mister kontakten någonstans bland de där åren. 

Så går en halv livstid och plötsligt en dag som idag kommer jag och tänka på boken och på honom. Han som såg mig när ingen annan såg. Att det skulle ta så många år för mig att se det är bara sorgligt. Det är en av de finaste sakerna någon gjort för mig någonsin!

Så Marcus, tack! Tack för storheten i att du fanns där fast du inte fick något tillbaka!