Jag är ledsen att orden försvann när jag väntade henne. De försvann inåt, in i det groende moderskapet, i den trygga mörka livmodern där alla dessa nya känslor fick lov att slå rot och gro alldeles av sig själv. Ord ska skrivas när de vill leva och sätta färg, aldrig framtvingas, Det är min fasta övertygelse. Det är därför denna olästa blogg blir som den blir, orden rinner till och ord faller bort, precis som livet självt.
Jag är mamma nu. En roll mitt kvinnliga väsen längtat efter att ta sig an sedan den dag jag satt och låtsasammade min Skrållan-docka i mitt flickjag. Från det ögonblick den där gryende morgonen då hon gled genom en krigszon och upp på min bröst slungades jag rakt ut i livet. Livet som i död och födsel är så tydligt och kännbart. Varje litet skeende blir till vackra meningar i den oändliga poesisamlingen som kallas tiden. Det lilla barnet som levat strax under hjärtat så länge andas plötsligt själv och tittar på sin nya värld med två obottnade brunnar till ögon.
Det lilla barn som jag ska förvalta en tid men alltid, alltid älska.
Att vara mamma.
