Det kan jag nu.
Jag längtar och är redo, redo att leva som mig själv med mig själv med min älskade. Redo att utvecklas ensam och tillsammans, redo att bo i ett fucking helt nytt land!!! Men ni mina käraste som följer mig här, ger mig de mest stärkande små orden, ni kan väl följa med? Jag tror faktiskt inte att jag klarar mig utan att veta att ni finns där i min vardag.Vi kan alltid gnälla här ihop, på evighetsdisken, på att det är skitsvårt att vara människa, på att brownies och pommes i milkshake fyller igen alla blodådror men ändå är förbaskat gott. På att vi inte blir sedda, på att vi inte ser. Fast mest av allt vill jag att vi ska braprata, om viktiga grejer som får oss att stråla och sträcka på oss, på saker som vi gör som vi är stolta över. Följ med mig!! Jag kan slänga in lite vanlighet med, som lägenhetsrenovering och bilder på tokiga norrmän och abstinens efter skogaholmslimpa och blåbärssoppa. Nu ska jag lyssna på sommarpratarna och torka uppbrottstårarna.....
