Att bli mamma är så stort. Den stora kärleken och dess följeslagare: rädslan, otillräckligheten,och det dåliga samvetet. Det finns ingen annan roll i livet jag antagit som varit så självrannsakande. Allt det bra och allt det dåliga i mig blir belyst av en liten femtonmånaders människa. För det allra, allra mesta är det fantastiskt, men det finns de stunder när jag själv är liten och skör som får mig att nästan drunkna. Trycket över bröstet, oket av livets alla måsten blir för stort men det förstår inte denna lilla människa som med all rätt kräver sin mammas kärlek, tålamod och trygghet. Hon vet inte att jag varit på arbetet i nio timmar med åtta dementa personer, personer som också kräver värme, trygghet och tålamod. Hon vet inte att jag givit mig själv, svalt mig själv så till den milda grad att allt hon får i slutet av min dag är sura uppstötningar av sin så kallade mor.
Detta mina vänner är min största vardagssorg, att den lilla person som behöver allt det bästa av mig inte får det hon förtjänar. Dessa fantastiska försvinnande barnaår som jag vill belysa med trygghet och magi... Jag vill ge henne ett tryggt hem, med hållbara gröna värderingar. Jag vill ge henne en mamma som är stark och vågar stå upp för sig själv. Jag vill ge henne mer än känslan av otillräcklighet som detta konsumtionssamhälle jagar oss med hela tiden.
Därför tänker jag mycket på min livssituation just nu. Det kan väl inte vara meningen att det ska kännas så här? Alla andra vackra kämpande mödrar därute,hur gör ni för att räcka till? Jag tänker försöka ge mig tid att skriva. Jag behöver det för att inte tappa mig i allt.
(Här är jag en nybakad liten mamma med extra allt av känslor ute på första promenaden med Iben. Fick gåamma i två kilometer)
