Upptäcksfärd i ett bortglömt uthus

Hela vintern har jag försökt förtränga vårt uthus som haft ett läckande tak och en flaxande pressenig som kronan på verket  men när solen tittade fram bakom trötta vintermoln så blev det plötsligt till en skattgömma.

Söndag

En sex dagars arbetsvecka med olika sorters individuella förvirringar och glömska i fokus är till ända. I kväll inleds två dagars vila. Tänker inte göra en enda duktig sak till den här veckan, så det så!
Nu tar jag och kryper under filten med Espen och pratar trädgårdsplaner istället.

sorgsen av ljuset

Jag är trött och sorgsen idag. Det är vår i luften och det är så härligt att det nästan inte går att bära. Det dammar i luften och i mammas lägenhet är fönstren stora och nära himlen. Jag längtar hem till huset, längtar till händelser som ligger utanför min förmåga att påverka. Ljuset ler och jag ler. Världen är sorgset vacker, det ser jag som tydligast när jag är i vemodet.

En riktig bakelsedag

Tjusningen med att ibland arbeta helg är bonusdagarna jag är ledig på i veckorna.  Denna dagen har varit en riktig smaskig godbit.

Vi har besökt torpet, valt att se det fina som har förändrats och njutit av solen UTAN jacka vid favoritväggen.

Sedan åkte vi in till Falkenberg igen för att klä upp oss lite och ta en finfika dagen till ära. När vi kom till Stålboms konditori (vårt kanske mest populära fik i stan) visade det sig att en ny liten prinsessa kommit till världen för de såldes små rosa bakelser.  Vi satte oss i paviljongen och konstaterade att det inte var lönt att sträva emot längre, det har visst blivit vår!

Det här med utseende

Jag har aldrig haft riktig fred med min kropp. Än idag är vårt förhållande ansträngt. Men jag börjar sakta men säkert förstå att vi hänger ihop. Jag har gjort hemska saker mot mitt stackars skal, men alltid tänkt att det är skalet som varit hemskt mot mig. "Om" tankarna är ständigt där, redo att ta över en trött hjärna. Om jag hade felfri hud, om jag hade smala lår, om mitt hår var böljande så skulle jag nog må bättre. Sedan brukar jag ta tag i "omen" genom att äta lite mindre, köpa lite mer, kleta på och dölja. Men då hänger inte hjärnan med och jag blir ändå inte gladare. Då brukar jag kapitulera och skita i alltihop vilken inte heller är bra.

Därför skriver jag det här som en påminnelse till mig själv. Det är på insidan allting börjar. Det är den som ska må bra för att stråla ut i skyltfönstret liksom. Är det så att "omen" attackerar ska jag kväva dem med saker som inte handlar om dem. Jag skall skrika från djupet av mitt innersta att jag är inte finnen på hakan, jag är större än så! Så högt att jag till slut tror det.

dialog med en borr

I helgen så har jag lärt mig att lägga golv, att världen inte går under av att saker blir lite snett, och att det är okej att få hormonkollaps och vara bra ändå.

Lördagen gick över förväntan. Målet var att lägga plattor på det nyreglade golvet. Det gick bra när jag väl bestämt mig för att milimeternoggranhet kan dra åt fanderns när det kommer till sneda gamla hus.  Vi jobbade sida vid sida i harmoni. Jag med min borr, Espen med sin såg. Söndagen däremot blev kanske inte fullt så idyllisk. Min borr var så tung jämfört med dagen innan. Det blev fel hela tiden och jag tjurade som en barnunge i värsta "jag vill inte gå och lägga mig fast jag håller på att somna" stadiet. Jag började besinningslöst skrika på den grymma och inte fullt så samarbetsvilliga tingest som vägrade samarbeta. Sedan kom jag på den briljanta idéen att det nog skulle vara på sin plats att börja på klickgolvet. Är det något som kräver absolut närvaro och noggrannhet så är det, det! Så med mitt ologiska trotsiga maneer fortsatte jag ofokuserat att klicka lite här och banka lite där. Det säger ju sig själv att det blev ohållbart. Det blev fel.

Det var då jag behövde en trygg vuxen som kan se igenom trotset och den orimliga ilskan på döda ting och tolka det som att kvinnan är extremt hormonellt påverkad, behöver mat och är utmattad. Espen drog med mig hem, visade mig en solnedgång och påminde mig om livet utanför köksgolvet. Sedan blev det mat och jag blev mig själv igen. Och hör och häpna världen gick inte under den gången heller.

Helgsysslor

Idag trotsar vi sorgsenheten och njuter av det vi har istället. Espen och jag är lediga för första gången på länge. Det ska vi fira med att lägga golv, pröva utedasset och elda. En hel helg med tid tillsammans ska njutas i stora klunkar.

En smärtsam påminnelse om livet

Den har berättats så många gånger förr. Sagan om den stora hjärtskärande smällen som smetade ut livet och gjorde vägen dimmig och svår att följa.  En nära vän har fått ett svårt sjukdomsbesked och plötsligt vaknar alla omkring upp. Allt som inte betyder något rinner av och att få gå hem till fredag och ledighet  fyller mig med stor sorgsen tacksamhet. Perspektiven är vända upp och ner och bubblan av overklighet befinner vi oss nu, alla runt denna människa som nyss var med och delade den vanliga vardagsvägen. Att se någon i detta nya stadie av tunga känslor och sprickor i framtiden går långt in i själen, i det rum där det gör ont att vara. Det gör ont för att man blir så vansinnigt medveten om livet och dess begränsning.  I kväll brinner fredagsljusen för hoppet och att de svarta slöjorna ska ge med sig.

Småsaker

Det finns inte så mycket och säga om den här dagen. Jag orkar inte älta det oangenäma västkustvädret. Därför njuter jag istället av bilder från mammas lägenhet där både jag och Espen tillfälligtvis råkat bli mambo på grund av att vi händelsevis flyttat ut toaletten. Det är en vacker lägenhet så egentligen går det ingen nöd på oss just nu.

Kommentar på "att ha ett lågstatusyrke"

Fick en så enastående kommentar i mitt inlägg om lågstatusyrken att jag blir tvungen att publicera den.  Vilken debatt jag satte igång! Blir alldeles varm inombords över att se responsen och få så kloka ord tillbaka. Äldreomsorgen är en riktig hjärtefråga och det var fint att se att jag inte är ensam om det.

Så här uttryckte sig Gunvor (som för övrigt undervisade mig i matematik när jag gick i gymnasiet. Inte mitt vassaste ämne men på något sätt så känner jag ändå att vi har lite smått besläktade själar)


Lågt status att arbeta inom äldreomsorgen eller för den delen inom alla vård- och omsorgsjobb? Ja, det har nog varit en allmän uppfattning i samhället de senaste hundra åren liksom betr. alla jobb som dominerats av kvinnor. Men jag tror en ändring är på gång, helt enkelt för att man nu äntligen börjar inse att det dels krävs utbildning för dessa jobb och därtill vissa personliga egenskaper för att kunna göra ett bra jobb. Vissa av dessa jobb har tidigare inte krävt någon speciell utbildning. Inte för att de skulle vara enkla att utföra, så att vem som helst skulle kunna göra det, utan för att kvinnor under livets gång lärt sig hur man sköter om barn, sjuka eller äldre. Det är inte enkelt att sköta om människor. Det är ju inte två som är lika, har samma problem eller reagerar på samma sätt. Jobbar man däremot i industrin och sköter en maskin, som producerar saker, så ser dessa föremål identiska ut. Maskinen lär man sig snart att hantera. Det är inte speciellt svårt eller avancerat. Faktiskt. Ändå har maskinskötaren troligen högre lön än de som sköter om människor. Visst är det bakvänt och märkligt! Eftersom det i regel är män som har bestämt lönerna har de tolkat männens jobb och prestationer som svårare och mer avancerade än kvinnors och männens löner ligger därför högre än kvinnors. Även om männen oftast inte skulle kunna sköta omsorgsjobben lika bra. Men jag tror att en ändring betr. allmänhetens syn på dessa omsorgsjobb är på gång, även om den kommer att ta några tiotals år. Det krävs ju nu allt mer specialiserad utbildning för alla dessa omsorgsjobb och det är både bra och utmärkt. Kunderna/patienterna/omsorgstagarna/anhöriga kräver kvalificerad behandling. Man betalar ju för den antingen via skattsedeln eller direkt. 
Så lägg av med att tycka att du har ett lågstatusjobb! Alla vi som i något sammanhang haft kontakt med er i omsorgen eller sjukvården vet vilket svårt och tufft jobb ni har. Jag är djupt imponerad av det lilla jag sett. Så sträck på dig och inse att det inte är vem som helst som kan ha det jobb som du har! För så är det. Med tiden kommer även lönenivån att höjas. Och därmed även jobbens generella status. Lön och status har tyvärr ett visst samband. Märkligt men sant.

Att vara förnöjd under renovering

Att glädjas åt processen i att renovera ett gammalt hus och inte deppa ihop inför varje ny sak som måste åtgärdas är inte alltid det enklaste för mitt skönhetslängtande psyke. Det finns ingen fin vitkalkad källare ännu, inte heller köksgolv, fungerande värme eller vackra tapeter men det är åtminstone mitt hus. Det är så lätt att flyga i väg i tanken, nu när vi ändå håller på... ska vi inte unna oss det, förbättra ditt och riva ut datt och vips är det dags och låna igen. Sedan får man jobba lite mer, koppla av lite mindre och stressa lite mer tillsammans. Helt plötsligt så syns inte den nya kylen eller kaklet längre för blicken är fördunklad av krav. Helst ska dessa tankar komma till en innan köplustan tar över för det är så lätt att bli euforisk, att ha och vilja ha mer. Jag är expert på det. Därför väljer jag att se det här:

                                              Att jag kan se en  kvarn från köksfönstret

              
                                       Att vi har ett rött hus med vita knutar

                              
                              Att vi har planterat det första trädet i vår framtida fruktträdgård

                                        Att solen lyser in och gör det mesta vackert 

     
        Istället för att se det här:

 

Alla hjärtans överraskningar

Idag är jag glad att jag ens tog mig upp ur sängen. Ettriga tankar har hållit mig sällskap genom natten. Man får vara glad för de små segrarna. Allt har blivit bättre och till slut eskalerat i alla hjärtans uppvaktning från oväntat håll. Min Parishemvändar mamma gav mig en bok om mitt favoritämne bara sådär, i ett prickigt packet som jag rev upp i ett huj. Därefter fortsatte överraskningarna med ett litet silvrigt kuvert med en välkänd handstil. Det var från Emma, varma och kärleksfulla Emma som är min absolut äldsta och tåligaste vän. Änglar, visst finns dom!

Att ha ett lågstatusyrke

Mitt arbete gör mig till en bättre människa och därför älskar jag det. Men det finns också dagar då jag skäms. När jag vill bortförklara och svarar undvikande på frågan om vad jag gör. Det finns människor jag mött där jag känt att jag måste lägga till att jag tänker läsa vidare eller längtar till något annat. Det gör jag emellanåt, längtar bort alltså men innerst inne trivs jag. Jag är sällan stressad, har känslan av att det jag gör är meningsfullt, får mycket positivt tillbaka, har fina kollegor som känner mig utan och innan, får lära mig saker av den äldre generationen som är så mycket mer än bara historia om dåtiden, det är känslor, skeenden och sammanhang. Ändå skäms jag. Jag skäms för att jag skäms!

Den allmänna uppfattningen om äldreomsorgen tycks vara att det är ett lågstatusjobb där de utan ambition nöjde sig. Det där "kallet" är  i dagens industriomsorg inte längre en morot. De som idag arbetar i hemtjänsten och på boenden förväntas vara övermänniskor och klara sådant som självaste statsministern hade haft svårt att utföra. Dessutom ska de vara duktiga på att tillgodogöra sig kritik, för det är det något i branschen det finns gott om så är det just det. Allt det stora de gör försvinner i allt det de inte hinner göra, aldrig någonsin får min yrkeskategori det erkännandet för allt de gör i det lilla. Det gör både ont och gör mig arg! Det är illa att möta attityder där jag känner att jag behöver försvara mitt yrkesval. Det är ännu värre att mötas av likgiltighet, att intresset för min person tar slut för att jag berättar om mitt yrke.  Omsorgen är och kommer att  vara ett av de viktigaste framtidsyrkena i vårt samhälle. Jag är trött på att försvara mitt yrkesval inför mig själv och andra. Jag vill visa omvärlden att i äldreomsorgen sträcker vi på oss och är stolta för alla de små och stora vardagsmirakel vi är med och bidrar till!

                     Bild lånad här

En glimt av vår

Att jag alltid glömmer hur viktigt det där ljuset är. Hur det allra enklaste gör mig som mest glad. 
I eftermiddag har jag och Espen lapat sol vid älven. Sedan tog jag en sväng om pappa. Vi drack kaffe och sög i oss luften av vintrigt hav. Det blev alldeles fullt på lyckohormonskontot.

Om mig

En redogörelse om mig och mitt sammanhang.

När jag startade denna bloggen för nästan tre år sedan var jag nyseparerad och nykär. Jag hade lämnat ett nio år långt förhållande kastat mig in i ett nytt och bodde för första gången själv på många år. Där i min enrummare studsade tankarna, jag hade kastat mig in i ett nytt liv och behövde skriva av mig om allt möjligt. Mina texter från den tiden är en känsloexplosion och den som letar efter logik och sammanhang får leta vidare. Under den tiden hade jag precis fått mitt drömjobb på en dagcentral för dementa. Har alltid arbetat med äldre på ett eller annat sätt men var trött på att alltid stressa, göra omöjliga moraliska val och aldrig ha tid. Plötsligt fick jag allt det där. Att få rå om, laga mat och ha tid att lära känna mina gäster på dagcentralen  var ren lycka! Alltså befann jag mig under början av denna bloggen i något slags rus av känslor. Nykär i livet helt enkelt.

Verkligheten kom ikapp och beslut var tvungna att tas. Min pojkvän bodde i Oslo och jag här i Falkenberg. Vi ville så gärna satsa på oss och kom fram till att den bästa lösningen var att jag tog mig pick och pack och begav mig till grannlandet. Hemkär och jobbkär som jag är blev detta inte en helt enkel övergång.  Jag var tillbaka på ruta ett och började arbeta som timvikarie på ett gammaldags tvättäkta ålderdomshem med helt annan arbetskultur än hemma i Sverige. Jag slet som ett djur med min svenska arbetsmoral i bakfickan och fick noll tillbaka. Hade svårt att hålla fast i egenvärdet och mådde stundtals dåligt. Efter många turer fram och tillbaka beslutade vi oss för att flytta tillbaka till Sverige. Som väl var är Espen (som min andra hälft heter) lika förtjust i Falkenberg som jag. Vi återvände och jag gick tillbaka till mitt älskade jobb. Efter en liten tid i lägenhet slumpade det sig så att vi blev med hus, en liten stuga med en kvarn som närmsta granne. Och där är jag nu, mitt i renovering, trädgårdsdrömmar, arbetande och samma gamla känslostormar

Bloggrenovering på gång

Idag ska "Tyst nu pratar jag!" få sig en omgång av försköning. Jag är ingen fena på design men jag är skönhetstörstande och vill åtminstone ge ett litet sken utav mig i en något vackrare dager än verkligheten.

Nu blir det kaffe, tålamodsövningar och en förhoppningsvis lite tjusigare blogg

till min älskade

Du är trött och rödögd, du pratar mycket och jag kan inte redogöra för ett ord du har sagt. Vi sover tre meter från min mamma och i natten när du slutat jobba känner jag hur dina armar omsluter mig när jag låtsassover för jag orkar inte prata, vill inte väcka mamma.  Vi arbetar i skift och talar i renoveringstermer.
Livet i den röda stugan är is i källaren, allergi och kyla.
Men snart har vi byggt förbi oss det där. Snart min trötta älskade livskamrat är det du och jag som dricker kaffe på trappan i vårsolen och ser saker som vi sår växa. Ser vår röda stuga bli omhuldad av gröna blad och syrendoft. Snart, mycket snart älskar vi vårt livsprojekt igen. Det ska bara lite slit och vilja till. Det klarar vi.

Just saying it...

Jag säger bara att ibland finns det inget bättre än en dubbelsäng för sig själv. Att få svar på sin kropps existens av tyngden från täcken och mjukheten från kuddarna, inte från en annan mänsklig kropp. Ibland finns det inget bättre än den där lyxen av självvald ensamhet då jag får en stunds återhämtning från socialsurret och inte behöver vara någon annan johannaversion än min egen.
Och även om det kan slå om och kännas alldeles fasligt ensamt och ödsligt så är det lyx att gå och gömma sig och se på sitt sammanhang som i en liten snökula där allt är tryggt, gulligt och överskådligt.