några ord om kärleken

Jag är förtvivlat rädd att du ska dö. En sådan där onödig död där du bara plötsligt slutar att finnas. Det skulle inte gå att tänka kring varför för jag skulle ändå aldrig förstå. En sådan som jag sörjer utan vett och sans ja till och med nu, när vi är mitt i levande livet. Jag sitter strax ovanför våra liv och spelar sorglig musik till vår kärlek, våra minnen och de där små banala sakerna som det plötsligt ges mening åt. Det är så sorgligt att jag sätter gråten i halsen och börjar skratta istället, för jag inser att jag just skrivit ett manus till en sådan där snyftare som du skulle varit snäll och sett med mig (men tråkat ihjäl dig av i smyg). Du vet, jag är expert på göra dramatik av ingenting. Men jag har aldrig någonsin förstått filmblickarna förrän jag vann ditt hjärta.  Att kunna känna det, oavsett vad den kvinnliga villervallan av medvetna omtolkningar gör med mitt känsloliv så vet jag att du älskar mig, att du ser på mig som på film, som att jag är den enda i rummet, som att att du tycker att hela mitt väsen är älskvärt.  Det är så fint och så oförklarligt magiskt att få ta emot. Och trots alla dina religionsfilosofiska vetenskaper så händer det. Inte uttalat och markant men det genomsyrar ändå allt du gör. I ditt sätt att kyssa mig i min morgonsvett, att stå ut med min grubblande tystnad,  min överkänsliga familj, i morgonkaffet du kokar och i allt du odlar, för oss till vårt liv. Jag ser dig, jag håller av dig och älskar att betrakta dig när du inte ser. Och om du får det svårt och skuggorna tar över ska du se på dig själv genom mina ögon.

Auschwitz - Birkenau

Auschwitz, ett mänskligt svart hål. Vi far dit med buss och guide. Det är många andra bussar där, och människor med kameror som också vill förstå eller bara få säga att de varit där. Vår guide har monoton rökröst och klär allt i känslolös information. Ingen hinner känna någonting.  Våra fötter trampar genom gaskammaren, krematoriet, block elva (kallades dödsbarakacken)och till dödsväggen.  Jag ser allt hår, alla saker som sparats men det är fotografierna på barnen som träffar mig. Deras tårfyllda rädda ögon, ögon som ser rakt igenom, som ber om en förklaring . Det finns ingen så jag förblir tyst. Efteråt är det tomt, som om jag väntade mig att all förtvivlan som ekat mellan murarna skulle trängt in i mig. Men jag är jag oförändrad med min vinstlott i födelselotteriet tejpad i pannan. 

Krakow del 2

Nu far vi mot Krakow i egen gammaldags tågkupé tvärs genom Polen. Det blir en magisk tågresa. Rälsens rytmiska dunkande och Marguerite Duras förtrollande berättarkonst får tiden att stå still. Vi skålar i päronkonjak . På tisdagsmorgonen är vi framme. Krakow håller på att vakna i den briserande hettan. Vi har staden för oss själva ett ögonblick och blir genast omfamnade av dess vackra arkitektur och jag blir kysst på handen av en vodkaromantiker.  En lägenhet med kyrklig takhöjd blir vårt tillhåll. På torget utanför i ett kyrktorn bor en trumpetare. Var timme blåser han en fanfar i alla väderstreck. Med små restauranger och intima konversationer, svettiga bakgårdsbarer, pompösa kyrkor och gatukonstnärer blir vi vinrusigt euforiska. Denna stad ska vi kalla vår. Vi skålar i mörkrött vin.

I Krakow del 1

Det är andra veckan på semestern. Vi är på väg till Polen. I färjan över till Gdynia sitter vi i en hytt utan fönster och skålar i vin. Vi tillåter oss att vara lite speciella, frånsäga oss den låtsade glädjen i den polska björnmaskoten som hälsade oss välkomna ombord.  Vi är inte de som dricker taskigt blandade drinkar med rödnosade lastbilschaufförer, inte de som förköper oss på jordgubbschampagne med smak av gummi. Nej där i vår bunker firar vi vår egenhet och betalda frihet.

Vi ankommer på morgonen. Ingen kan engelska när vi ska boka tågbiljett vidare till Krakow. Alla har varit anställda sedan 50-talet och blir sura för att vi inte förstår de polska skyltarna. Det går bra till slut. Med penna och papper tecknar vi oss till en lösning. Gdynia är ingen varm stad. Men det har sin förklaring. Vi bjuds däremot på clowner, vassa kyrktorn och unika existenser. På kvällen reser vi vidare. 

På fjället

Det är första veckan på semestern. Vi har farit till Norge och Espedalen med lillasyster Moa och hennes William. Efter åtta timmar i trång kokande bil är vi framme. Den lilla stugan bjuder på en överjordisk solnedgång över dal och fjäll. Dagarna flyter ihop. Det spelas sällskapsspel, vandras i fjäll, och det ges utrymme att tänkas fria tankar, fria från det där surret som medlemskap i samhället innebär.  Jag är trött. Jag är inte riktigt där. Som en trasmatta, hårt vävd av måsten och otillräcklighet. Det kommer den sista kvällen, kapitulationen. Det är jag i den ljusa sommarnatten vid en tjärn. Jag gråter för att tyngden av att bära mig själv är övermäktig. Så börjar dimman dansa över den blanka svarta vattnet. Det finns ingenting förutom mig själv att vädja till. Inte ens fjällen, dessa gudomliga pelare mot himlen. Det är jag och ingen annan som väljer, väljer att se mörker eller ljus. Dagen efter far vi hem.  Jag är glad över resan, tänker att den kommer bli ett ljust minne trots allt.