En ledig dag

Tjocka skivor limpa med honung på, nyponsoppa och kaffe. Snäll och trygg frukost. Ibland känns fullkorn, frön och keso så hårt och kallt i magen. Idag är jag ledig och lite mer tillfreds. Det står bullätning, växtvattning och Bölseluft på dagordningen. Jag tänker vara snäll hela dagen, inte kriga med dåligt samvete, inget klander, inget borde gjort ditt eller datt.
Bara mjukheten till tillvaron.

Var snälla mot er! Flisplädar, soffhäng, fika, lugn promenad där ni hinner lyssna på fåglarna, böcker, fina bloggar och fängslande tv-serier, vila och låt vardagen vara mjuk.

kämpa en liten kamp

Jag kämpar som vi alla gör med vårt lilla tunga i stora världen. Vill inte sjunga någon klagovisa och då blir jag ordlös som vanligt. Gör mina dagar dimmiga, lever inte nu. Tänker att det blir bra eller inte. Det är inte mig solen lyser för just nu, för jag orkar inte bli belyst. Om bara hjärna och kropp kunde bli ett, om jag bara slutade att leva imorgon kunde kanske hjärtat slå lite långsammare och utslagen sluta ta över min kropp.  Det är ur askan och och in i elden, det kommer snart. Den där tiden som känns ny och då jag kan se det lilla i dagen igen. Inget annat betyder något egentligen än våra stora och små dagar i det som kallas livet.

Hopp och förtvivlan, en helg med lite av allt

Helgen har varit hög och låg. På fredagen var jag så lycklig så det sög i magen. Efter en lång och strävsam arbetsvecka med demenslogik långt upp i halsen tog jag mammas cykel till Bölse. Kvällen var vårkall och skimrande. Jag och Espen drack champagne, tittade på stjärnhimmelen och pratade prat som vi liksom lagrat. Lördagen var också fin. Fick äntligen färdigt golvet och därmed har jag svurit min sista svordom över det projektet. På kvällen hade vi precis den energi kvar som man behöver för goa vänner, melodifestival och överdrivet sockerintag. Söndagen började med ikeabesök. Jag och E blir helt urvattnade av sådan där kommers. Vi tog oss igenom allt i sömngångartakt, glömde av de där doftljusen och den billiga korven. Kommer hem och låter kroppens tecken komma ikapp. Mina utslag i ansiktet hade slagit ut i full blom och jag såg ut som en hundraårig hummer.  Jag blev så förbaskad att jag åkte hem till mor och sov bort tre timmar som jag mycket hellre använt på att färdigställa i huset så att vi kan flytta hem igen. Hela jag längtar hem men kroppen säger att jag vill för mycket. För det mesta vinner alltid hjärnan, det är därför det måste till något dramatiskt jämt så att jag tvingas lyssna. Har svårt att förstå att jag är stressad när jag känner mig lugn och full av energi. Ikväll har vi varit hemma och vädrat ut och påbörjat operation storstädning, och bli klar med badrummet så snart är jag tillbaka där jag hör hemma.

Så här blev golvet

I vår ska jag...

• Åka till storstaden med mamma, sova i hotellsäng, äta låånga frukostar och spankulera mellan utställningar och kaféer
• Översålla vår lilla kulle med vresrosor. Plantera långa rader med solrosor och stockrosor och sprida ängsblomsterfrön över halva tomten.
• Låta mig inspireras och få nya infallsvinklar på Demensdagarna i Örebro.
• Fortsätta vara lycklig, frustrerad och otålig på husets alla projekt.
• Bjuda alla fina kvinnor jag känner på gammalt hederligt kafferep för att inviga vårt förhoppningsvis färdigställda kök.
• Dricka kaffe i Haga med lillasyster
• Cykla ner till havet längs den fina gamla landsvägen, med picknickkorgen på styret, slänga flörtiga ögonkast mot Espen som trampar bredvid. 
• Utveckla min matlagningskonst och komma på egna lchfrecept
• Springa med vårpigga ben i grannskapet 
• sluta klanka ner på mina små svagheter och älska skavankerna  
• läsa andras fina ord
• dricka baljor med kaffe utomhus

Alla dessa fantastiska bilder har jag hittat här