Jag kämpar som vi alla gör med vårt lilla tunga i stora världen. Vill inte sjunga någon klagovisa och då blir jag ordlös som vanligt. Gör mina dagar dimmiga, lever inte nu. Tänker att det blir bra eller inte. Det är inte mig solen lyser för just nu, för jag orkar inte bli belyst. Om bara hjärna och kropp kunde bli ett, om jag bara slutade att leva imorgon kunde kanske hjärtat slå lite långsammare och utslagen sluta ta över min kropp. Det är ur askan och och in i elden, det kommer snart. Den där tiden som känns ny och då jag kan se det lilla i dagen igen. Inget annat betyder något egentligen än våra stora och små dagar i det som kallas livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar