Jag sitter i soffan och vet att allt är upp till mig. Jag vet att det bara är för mig att lyfta på ändan. Jag vänder tankar hela tiden, dåliga mot bra, passiva mot aktiva. Nyss målade jag våra garderober de blev vita, ja vitt är en skitvanlig tråkig färg att måla i, men jag har inte lust att vakna till någon annan färg varje morgon. Jag ska twista till det, måla på några vackra ord, vems ord ska jag kopiera? Vems ord passar på våra garderober? Inte fånga dagen, inte lycka, inte hemmet är min borg, alla dagar fångar man inte, man är inte lycklig jämt och ibland är hemmet mer ett fängelse än en borg. Nej, vilka ord vill jag möta var dag många gånger? Jag sitter fortfarande i soffan och vet att allt är upp till mig. Alldeles strax ska jag ringa mitt nya extrajobb, gå ner till centrum och ta en kopp kaffe. Alldeles strax ska jag resa mig och vara den jag vill vara.
Ha en go dag allesamman, vi kör hårt denna tisdagen, tar en liten gobit någonstans ett sniff på en ros, ett bett i en kanelbulle eller en lång varm kram från någon som har en go famn, för idag är det tisdag och vad som helst kan hända

123 på det fjärde ska det ske...

1. Pirrig inför nytt jobb är inte behagligt att kombinera med insomnia.
2. Har du en gång gjort valet att gå vidare och utvecklas i arbetslivet då bär det emot att ta två steg tillbaka.
3. Jag vill inte arbeta, jag vill läsa sociologi resten av livet, eller ha ett litet kafè på det där torpet, (som ännu är en stjärna i framtiden) där jag kan gå i rutigt förkläde och pyssla om mina gäster i syrènbersån.
4. Varför är inte svenskt smågodis närvarande i mitt liv när ovantstående tre punkter fördunklar mitt paradisliv?
Nya tag imorgon!
Detta är iallfall några bilder på juvelen i lägenheten.
Balkongen:

Islandsgata 14 (salongen,stuen, vardagsrummet)

Islandsgata 14 (köksdelen)

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar...

Jag Johanna Jeppsson, dotter till adjunkt Lena Jeppsson och pensionerade syokonsulent Håkan Jeppsson är numera bosatt i Oslo. Allt är nytt och det tar tid att anpassa sig, bli Johanna i Osloversionen. Jag bor i Oslo, ovant att smaka på de orden. Jag är rädd för väldigt mycket: för jobb, för att jag och E ska bråka, för att förlora kontakten med vänner, att inte hitta fler, men mest är jag rädd för att förlora lyckoruset.

Tänk att jag får somna varje kväll intill min älskade och vakna av en kyss på kinden när han går till jobbet. Tänk att just jag få se in i hans ögon och säga att oj vad vi har det bra tillsammans. Tänk att få stå på balkongen som kung och drottning och se ut över Oslo, ja ända bort till Holmenkollen och känna sig så oändligt rik.Tänk att just jag får göra det med just honom. Jag blir galen av tanken att detta stadiet inte kommer vara för evigt, jag vill aldrig att det ska ta slut.
Jag vill leva i sagan nu och för alltid

hummerbestick och lite för mycket

Mamma och pappa har fått pyssla om sin snart 26åriga dotter som suttit en stund och gråtit med armarna runt knäna för att det råkade rinna över lite. Lite för mycket hejdån, lite för mycket praktiskt skitgöra. Förresten, visste ni att det finns en speciell sked att plocka upp potatisen ur grytan med? Är det något jag har gått miste om i livet? Är det något som alla haft som en självklarhet i hemmen? Är det en ny sak på marknaden som jag har glömt att läsa om i senaste Elle interör? Är det en sak som gör mig gladare och bättre som människa?

Nej, skit säger jag.... och de där hummerbesticken och champangevisparna, skit.
Bajskorvskonsumtion

Just nu

Jag jobbar, jag målar lager efter lager i någon slags manisk tanke att få det perfekta vitlackerade skåpet. Vankar över till mamma på kvällarna, som proppar i mig all sin mammakärlek, ger mig nyplockade bär och bryggkaffe. Jag lyssnar på sommarpratare efter sommarpratare, låter deras röster ta mig till sömnen via deras liv, via deras perfekta manus och fina musik.
Brukar sedan vakna vid midnatt, med tusen miljarder tankar och jag tänker mitt i allt, att WOW! WOW att jag inte exploderar av allt som är så fulländat att man blir skräckslagen och sömnlös.

Sex dagar kvar. Sen ska pappa lämna mig i Oslo, precis som han gjorde när jag flyttade iväg som 18åring. Då kramade jag honom och var vemodig. Det kommer jag göra nu också. Sen kommer jag gå upp till min och Es lägenhet. Bli omhållen av honom tills vemodet ebbar ut och det nya tar vid. Vår nya oskrivna historia!
Å ljuva liv!