Åtta månader gick så brutalt rusande fort. Även om jag sugit i mig all nektar av bebislivet, alla stunder av ljuvlighet så gick tiden ifrån mig ändå. Nog för att moderskapet förde med sig tvivel, frustration, gråtnätter och förlust av det egna jaget även för mig, har jag hela tiden varit så medveten om denna lilla vackra tid.
Jag ville så gärna vara kvar i det där för evigt, spela rollen som nybliven mamma till mitt första barn. Jag hade precis börjat vänja mig när verkligheten kom ikapp. Missförstå mig rätt här. Jag tycker det är viktigt att vi ska dela föräldraledigheten så mycket det är möjligt mellan två föräldrar. Det för med sig många positiva konsekvenser för jämställdheten både i den lilla familjen som samhället i stort. För oss i vårt liv passade det bra att göra så. Jag har varit så övertygad och stolt över att vi faktiskt bidrar till att rycka på familjemönster och dammiga samhällsstrukturer ända till den dag då klockan ringde och insikten av att skiljas från sin åttamånaders bebis under tio timmar, varje arbetspass, vecka efter vecka slog mig. Så många timmar ifrån detta lilla ånglok som rasar genom sin utveckling. Så mycket tid vi skulle leva på var sitt håll jag och hon. Smärtan i detta, av allt jag missar rev upp ett sår. Dagar utan sitt barn kan en aldrig få igen. Hon står inte och väntar på mig, tiden fryser inte när jag vänder mig om och går.
Hon lider ingen nöd, ständigt påpassad av sin pappa som älskar, ömmar och fixar på bästa sätt.
Men mammahjärtat vet inte vad jämnställdhet är, hon vill bara vara nära sitt barn, hon får fysiskt ont av frånvaron, kan inte sova utan ljudet av barnets andetag. Mammahjärtat är egoistisk och uteslutande kring allt annat i världen än just sitt barn.
Så nu sitter jag här, och försöker uppfostra ett barn av vår tid med ett uråldrigt bakåtsträvande mammahjärta som skriker var gång jag stänger dörren och går mot en ny arbetsdag.
Fångad i ett vakuum mellan förnuft och känsla.
