Det här med den förbaskade äktheten

Jag sitter här i ett soligt Oslo, vinden har just blåst upp min kjol och blottat mina lår och skämstrosor. Det är kul, man försöker vara sådär lite sommarfräsch och citychic och så vips, blev hela faderullan till allmän beskådan. Kul var ordet! Annars fördriver jag min tid med att tänka på helt vanliga ord som kan ställa till det. Äkta är ett sådant exempel. Vad är äkta och hur i all världen vet man när något är det? Det är ett eftersträvansvärt ord, det är dit man vill komma och vara. I äktheten. Det går åt en hel del tid att prestera, leva "upp till bevis liv". Hävda existensen mot familjen, normen, kulturen, och de oskrivna lagarnas land där inget är riktigt rätt någonsin. Mitt i allt ska man stå och känna efter, ta i så att kravförstoppningen blir ännu svårare. Kan det vara en efterkonstruktion, en utopi där sorgen av att man aldrig fann sin äkthet gör att man känner sig ännu mer skitnödig?
Jag vet inte hur det är för er, hur ni väljer att tolka och lägga in värderingar i ordet? För mig är äkta de stunder då alla lager är borta, roller som vilar, perstationer som glöms. Ögonblick då allt är fint i stunden. Jag förknippar inga sådana minnen med fester, lyxiga hotell, eller komplimanger från "rätt" personer. Min förlovningsdag var inte sådan, inte heller några jular eller födelsedagar.
Nej, stunderna har kommit till mig när jag inte forcerat fram dem.
Jag tycker om ordet äkta nu. Nu när jag vet att det inte är lönt att jaga.
De kommer i alla fall och är gratis. Goa härliga liv!

kritik mot det rådande erotiska klimatet

Den sista romantikerns desperata tal till männskligheten

Hur kan det komma sig att du vill tränga in i min kropp fylla den med din mandom, vara så nära det är fysiskt möjligt att vara en annan människa, utan att veta vem jag är? Hur kan det komma till det att jag ger mig och du ger dig utan att vi växlat ett enda vesäntligt ord till varandra? Varför vågar vi ingenting utan substanser, utan den dimma som vi alltid skyller på när det börjar brännas och bli för naket?

Har männskligheten slutat älska och lärt sig knulla i stället?
Vi ligger med varandra först, ja jag prövar gärna din gunga, låter dig se
in i delar av mig jag själv aldrig sett, skriker ut ditt namn, böjer min kropp i onaturliga vinklar och ropar att det är skönt men gud förbjude om jag skulle skrika ut att jag älskar dig, att jag vill baka kanelbullar till dig och veta din älsklingsfärg. Då är allt slut, då gick vi för fort fram. Du såg in i allt mitt mörka men jag antar att sådant är skrämmande i dagsljus.
Vi är lika innerliga som två kotletter som gnids emot varandra,
lika intetsägande, lika befriade från känslor och skönhet.
Jag vill inte att vi ska vara så, kött som vi då och då använder för att nå det där tekniskt råa och kalla klimax.

Nej jag vill ha mera kärlek, mer ärlighet.
Mer: vi ensas i tankarna först och sedan förseglar vi dem
med våra kroppar.

Det är så fint, det är inget man ska ta lätt på.
Aldrig mer bara kött!

Här går jag med två skitstora badbollar

igår, imorgon och jag mitt emellan. Jag, klämd och skrämd av allt jag vill skynda till, av allt som hinner ikapp. Så springer jag alltså runt, med två löjligt stora bollar. Jag kan inte klämma ner rumpan någonstans. Idkar egenterapi via hela the fucking world wide web. Låtsas att jag tröstar mitt så kallade inre barn. Jag tar mig själv på för stort allvar den saken är klar.Det är liksom svårt att acceptera allt skitigt som också är ens person. Fast jag tycker det är rakt mycket vackrare att vara öppen med det dåliga. Skulle alla ha lika mycket självinsikt som en nyutexaminerad exalkholist efter tolvstegs programmet skulle det inte finnas skam, skuld och dolda hemska undertexter och krav.
Fy fan säger jag! Fy fan för alla spel som får oss att dricka för mycket och våldta oss själva!
Hej jag heter Johanna, jag är feg och missar att ta hand om mina misstag. Ganska liten, inte kaxig alls.

aaaah

Det klassiska är gjort. Som så många gånger förr. Redan suckad frustration, redan förtvivlat gråtna tårar. Allt det där har jag lockat tillbaka. Konkret formulerat: Jag har rensat bort hela skiten som är jag på datorn.Ett tråkigt ord, datorn, en tråkig pryl men fullproppad av mig. En dator som tagit hand om mina tankar, format dem till text. Musik, bilder dokumentation av mitt liv. Människor jag har delat saker med. Inget är kvar.Jag är ledsen, jag är inte kvar. Nu är min dator grå. Den visar en massa klockor på världens alla tider. Vad det blir för väder imorgon… den är som vilken svart låda som helst, inte min förlängda arm. Inte min port till att göra orden fysiska.

Fan också.

Fröken effektiv skonar ingen

Ni skulle sett Kalle (påhittat namn), när han kom till jobbet häromdagen. Ivrig med ett barns otålighet, i handen höll han en stor bukett liljekonvalj. Så stolt och glad, så fin. Han frågar som vanligt om min "norrman" och jag frågar om hans hund. Vi har vårt han och jag. Sen har vi den nye gästen. Som mitt i sitt pratande återfår självkänslan. Ut kommer minnen, ut kommer kloka aforismer som livets hårda skola givit henne. Följer henne hem, ser på de ystra studenterna från hennes balkong.
Rycks med i den ljusnande framtid är vår. Jag går och lämnar henne ensam. Jag gick för att det var fredag, för att jag ville hem. Hem till min ljusnande framtid. Önskar av all min kraft att hennes liv ger henne ett ljust slut. Tillbaka på jobbet för att stänga för dagen. En annan gäst har slutat för gott hos oss. Hon har slussats vidare till samhällets dolda källarvalv, där vi förvarar de öden vi inte vill se.
Den sista anhalten för de med en hjärna som fått kortslutning av all information. Studsbollstankar som äter upp en inifrån som skrämmer i väg jaget. Efter lång tid kan en tanke hitta rätt ibland, men "Fröken effektiv" hinner aldrig vänta. När bollarna inte släpper igenom orden är rop det sista friska av jaget. När kärleken inte längre är verbal är ömheten det enda som förenar, det ända sett att nå
det skal som bollarna rensat ut.
Mitt arbete är smärtsamt vackert, eller så ligger smärtan i vägen för det vackra, beroende på hur man väljer att se på sin dag. Det är ett gränsland, ett höstlandskap där varje gäst är ett träd med gulnade blad. Ett efter ett faller löven av. Ibland kommer där en storm och gör trädet naket och utsatt. Ibland skiner solen, en stråle belyser från ett annat håll, ger liv åt det falnande. Ett löv som gjort sitt kan fortfarande bringa skönhet.

Demensvården är sådan. Vi är gränslandets lakejer, det är vi som sopar ihop löven.
Vi gör det för att...?
Inte många orkar med det. För att " Fröken effektiv så åt oss...

Kören

Jag ville gråta av tacksamhet idag, när det stod en smärtsamt vacker ros och välkomnade mig på arbetet när jag kom tillbaka efter Nice. Jag tycker de är värda mina tacksamhetstårar, mina kollegor, min andra familj. Men som alltid när det gäller mig så behöver jag tid. Tid till att få lov och känna efter ensam.
Då kan de komma, tårarna. Mitt älskade jobb, min kokong av bekräftelse
Hur ska det gå? Att vara i en övergång öppnar hjärtat, mycket flödar in och ut, allt är utanpå.
Det finns många bultande vackra hjärtan i min omgivning. Som inte kommer dunka i takt med mitt längre. Hjärtekören hörs inte, men man vet när den tystnar. Jag känner kören så tydligt, är glad att vara en del. Jag vill inte veta hur tystnaden låter, jag vill känna alltid, jag vill bara höra ljudet av nya hjärtan som stämmer in.