Den sista romantikerns desperata tal till männskligheten
Hur kan det komma sig att du vill tränga in i min kropp fylla den med din mandom, vara så nära det är fysiskt möjligt att vara en annan människa, utan att veta vem jag är? Hur kan det komma till det att jag ger mig och du ger dig utan att vi växlat ett enda vesäntligt ord till varandra? Varför vågar vi ingenting utan substanser, utan den dimma som vi alltid skyller på när det börjar brännas och bli för naket?
Har männskligheten slutat älska och lärt sig knulla i stället?
Vi ligger med varandra först, ja jag prövar gärna din gunga, låter dig se
in i delar av mig jag själv aldrig sett, skriker ut ditt namn, böjer min kropp i onaturliga vinklar och ropar att det är skönt men gud förbjude om jag skulle skrika ut att jag älskar dig, att jag vill baka kanelbullar till dig och veta din älsklingsfärg. Då är allt slut, då gick vi för fort fram. Du såg in i allt mitt mörka men jag antar att sådant är skrämmande i dagsljus.
Vi är lika innerliga som två kotletter som gnids emot varandra,
lika intetsägande, lika befriade från känslor och skönhet.
Jag vill inte att vi ska vara så, kött som vi då och då använder för att nå det där tekniskt råa och kalla klimax.
Nej jag vill ha mera kärlek, mer ärlighet.
Mer: vi ensas i tankarna först och sedan förseglar vi dem
med våra kroppar.
Det är så fint, det är inget man ska ta lätt på.
Aldrig mer bara kött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar