Jag sitter här i ett soligt Oslo, vinden har just blåst upp min kjol och blottat mina lår och skämstrosor. Det är kul, man försöker vara sådär lite sommarfräsch och citychic och så vips, blev hela faderullan till allmän beskådan. Kul var ordet! Annars fördriver jag min tid med att tänka på helt vanliga ord som kan ställa till det. Äkta är ett sådant exempel. Vad är äkta och hur i all världen vet man när något är det? Det är ett eftersträvansvärt ord, det är dit man vill komma och vara. I äktheten. Det går åt en hel del tid att prestera, leva "upp till bevis liv". Hävda existensen mot familjen, normen, kulturen, och de oskrivna lagarnas land där inget är riktigt rätt någonsin. Mitt i allt ska man stå och känna efter, ta i så att kravförstoppningen blir ännu svårare. Kan det vara en efterkonstruktion, en utopi där sorgen av att man aldrig fann sin äkthet gör att man känner sig ännu mer skitnödig?
Jag vet inte hur det är för er, hur ni väljer att tolka och lägga in värderingar i ordet? För mig är äkta de stunder då alla lager är borta, roller som vilar, perstationer som glöms. Ögonblick då allt är fint i stunden. Jag förknippar inga sådana minnen med fester, lyxiga hotell, eller komplimanger från "rätt" personer. Min förlovningsdag var inte sådan, inte heller några jular eller födelsedagar.
Nej, stunderna har kommit till mig när jag inte forcerat fram dem.
Jag tycker om ordet äkta nu. Nu när jag vet att det inte är lönt att jaga.
De kommer i alla fall och är gratis. Goa härliga liv!
Kom tillbaka!
SvaraRadera