Fint som på film

Årets första förlamande sommarhetta. Dagen är som en enda lång Taubevisa. Vers efter vers av smärtsamt lycklig idyll. Jag sitter med nävarna djupt ner i jorden, du läser om islam med tankarna långt borta i alla obesvarade livsfrågor. Hönsen som ännu är kycklingar pratar kring matskålen. Jag tänker att det var ju alldeles precis hit jag ville. Det var så här den där känslan skulle kännas som jag jagat så länge. Känslan av att vara hemma i mig själv, med dig och i livet. Du tittar upp, ler och dina gröna ögon älskar också allt i denna stund. Det är så vackert att jag vill gråta.

nu vill jag prata igen

Efter några ordlösa veckor är jag här igen. Vår, ja nästan sommar har det blivit och jag har glömt bort nuet och inte varit i fas med årstidens förväntningar och aktiviteter. Vår innebär förutom smärtsamt vacker grönska en slags "upp till bevis" lycka. Utseendet blir plötsligt extra viktigt, livsstilen,  och jakten på de utopiska "pripps blå" ögonblicken. Det blir helt enkelt svårare att strunta i allt och köra sitt eget race när solen belyser tillkortakommanden jag sedan länge så effektivt förträngt. Men de stunderna då jag lever i mitt sammanhang och skiter i resten ja då är det helt enkelt alldeles förträffligt att vara människa.