till en av de vackraste

Jag fann denna text när jag var hemma hos pappa innan idag. Den skrevs för länge sedan när jag deltog i ett projekt under min malmötid. Jag vill ha den här, för denna människa jag skriver om är en av de bästa jag någonsin mött.
Till dig Rune:
När jag gav mig in i Näktergalen Senior tänkte jag mest att det skulle bli kul att lära känna en ny människa som kunde mycket om Malmö. Föga anade jag då vad denna erfarenhet egentligen skulle innebära för mig. Den första dagen då vi blev hoptussade med våra seniorer var stormig, men vädergudarna till trots hade alla infunnit sig. Rune Andersson och jag blev sammanförda med hjälp av två matchande kapsylöppnare. Sällan har jag råkat ut för ett nytt möte som gick så smidigt och otvunget. Personkemin infann sig direkt. Första gången vi träffades själva var i Runes lägenhet då vi satt och pratade om allt och ingenting men även vad vi skulle göra tillsammans under de kommande månaderna. Rune som är damkonfektionsförsäljare ville gärna visa mig hur han arbetade medan jag ville delge min studenttillvaro för honom. Sagt och gjort, det bar iväg till Råå där en av Runes kunder har en butik. Där satt vi i flera timmar och bara snackade, han visade mig även den lilla fiskebyn innan det bar iväg hemåt. En annan gång gick vi Malmös gator runt och jag blev visad minnesmärken av saker som en gång funnits och Runes gamla pojkstreckskvarter. Han var väldigt mån om att jag skulle få en så rik bild av Malmö som möjligt och var även ute på Rosengård en sväng.
En gång följde Rune med mig till skolan för att delta under något som kallas FÅSA- dagen där olika föreläsare talade om aktuella saker inom äldreomsorgen. Vilka diskussioner vi hade efter det! Då vi båda sett karusellen från olika håll både som anhörig och anställd. Vi hann även bli intervjuade av en lokal tidning som skrev så fint och kärt om oss.
Trots allt vi gjorde så värdesätter jag alla samtal vi hade allra mest. Runes glada otvungna livssyn och klokheten som bara många år av levande kan ge smittade av sig på mig. Han gav mig också en av de finaste komplimanger jag någonsin fått: När Johanna kommer in i ett rum lyser hon upp allt och alla. Detta har fått mig att sträcka på mig och ta för mig mer av vad världen har att erbjuda. Tänk vilken fin vän jag fick! 
Olyckligt och smärtsamt nog drabbades Rune av en svårartad stroke strax efter att intervjun ägt rum. Djupt in i själ och hjärta gjorde det ont då tanken på att denna levnadsglada människa blivit bragt sin frihet och fångad i sin egen kropp. En rädsla han gett uttryck för hade nu besannats. Reaktionerna på beskedet tog hårdare på mig än jag var beredd på. Kanske var det först nu jag förstod att jag fått en riktig vän i Rune. Det dröjde några veckor innan han ville träffa mig men en dag hörde hans särbo av sig och sa att det var okej. Trots att det var dagen då slutexaminationen var, var det mötet med Rune som jag var mest nervös över. Lätt skakande på handen tog jag hissen upp till hans avdelning och där satt han vid ett fönster som en slagen hjälte. Jag tror först att han kände sig lite besvärad men snart sprack hans ansikte upp i ett typiskt ”Rune leende” och jag blev så glad. Jag hade varit så rädd att just det där levnadsglada i hans blick försvunnit på något vis. Projektet fick en dramatisk vändning men det är i prövningarnas tid man också ser klarare på vänskap vilket var något Rune och jag verkligen fick uppleva.

En natt som satt bra där den satt

Å igår då blev det en bra kväll. Två fina tjejer på besök, gott vin, earth hour och samtal till långt in på småtimmarna. Det var så länge sedan jag pratade bort en hel natt. Vilka klokheter sen! Tänk så mycket fint alla går och bär på som man inte alltid lägger märke till. Jag blev inte ens avundsjuk på att de är så goa och har störtsköna ungar, jag bara tyckte om. Jag fick sådan lust att leva lite till,
så alldeles alldeles snart ska jag skutta hem till min gamle far och njuta av barndomens nejder.

Jag äter ibland lasange, risifrutti och choklad på en gång fast det är fel

Ibland orkar jag inte hjälpa mina gamla med allt jag borde. När jag har ett missat samtal orkar jag inte alltid ringa upp, av den enkla anledningen att jag är lat. Jag kan gå omvägar på stan när jag ser en trevlig människa jag känner bara för att jag inte helt vet hur jag ska vara trevlig tillbaka. Det finns vissa kvällar jag bara surfar runt på struntsidor och lämnar hjärnan utanför. Jag kan bubbla av frustration när jag umgås med min familj. Vissa mornar orkar jag inte tvätta håret eller byta sockar. Ibland är jag avundsjuk på nästan alla jag känner, alla snygga, alla lyckade och alla som jag inte kan hitta något fel på. Någon gång händer det att jag slänger alldeles helt fel saker i soporna fastän det är strängt förbjudet. En del fredagar har jag ingen lust att fredagsmysa och skriver om det istället. Jag är allt det här, det där skämmiga som man inte framhäver. Men jag är andra saker också, som är bra.Vi är bra fastän vi skäms för oss själva, för våra mörka inre rum. Vi är bra just för att vi tillåter oss att vara där ibland.

Non stop smiling, humör

Mina tanter har gjort sitt bästa för att tjata hål i huvudet på mig idag.
Det gör inget, jag tycker om dem ändå. Klockan ringde för tidigt och jag muttrade åt morgonen. Men det gör ingenting jag är glad i alla fall. Många hittar på för mycket gnäll och gnällifierar mig
men det skiter jag i för trots allt så är det en så sjuinihelsikes efterlängtad vår i luften.
Hoppsansa se upp i svängarna.... ;)

Om man inte har någonting att säga kan man alltid säga mjau!

Mjau!

-En aforism från en av mina stjärnor på Trädlyckans dagcentral

Har jag nämnt att jag har världens bästa arbetsplats?

Ibland då går allt fint om man bara håller sig till sig själv.

Jag klarade av jobbet idag utan ruskiga fantasier om allternativa metoder i demensvården. Jag var lugn och pedagogisk, såg nästan allas behov nästan hela tiden och lyckades till och med med lite egentid på toa. Det är en bravad det där, när man låser dörren till jobbet och tycker att idag har varit en fin dag.Det är en sann konst att få till samhörighet i en grupp människor med samma diagnos men med olika liv. Individerna bakom diagnoserna har i sin tur oftast inget begrepp om i vilket sammanhang de är i, de tror de arbetar med mig, de tror de är på kalas, de tror att de är hemma men ändå inte, och att något är fel men de vet inte vad, och de vill bort och iväg och hem till det som är dem själva. Men det som de än gång var har försvunnit och kvar är oro och ångest och tusen tusen intryck från alla håll men ingenting som hjälper dem att hålla ihop det.
De har inte valt att vara hos mig, de har inte valt att umgås med de andra gästerna. Ändå sitter vi där tillsammans och förväntas ha det trevligt och komma överens och få till äkthet allt emellanåt.
Det händer, de där äkta stunderna som jag lever för, som jag älskar, som gör mitt arbete till en sann glädjekälla. För jag finns inte där för pengarna, för statusen... jag finns där för de ögonblicken vi faktiskt är äkta, där tillsammans i all förvirring. Det ger mig hopp på något vis.
Jag är en lyckosam tjej, jag får göra det jag älskar! Idag är jag glad för det,
för det och att jag pratade med min bror nyss. Min fina storebror som kommer vara min stora idol i evigheternas evighet.
Amen.

små bekymmer

Igår tog jag en titt i spegeln och kände inte precis glädje för det jag såg. Jag är 25 år och är finnig som den pubertalaste tonåring. Ja det kunde varit värre, jag kunde varit harmynt, haft rumpan i pannan, levt som gatubarn i Alaska. Men nu har jag finnar överallt och ja ibland gör de mig illa genom att misspryda min arma lekamen. Igår var det nog. Jag kände mig aggressiv mot allt och ringde två hudläkare och en psykolog. Ingen svarade... Att hälsan och den mentala hygienen ska ligga på ens egnet ansvar hela tiden!!!Ge mig slät hud och ett konstant lobotomileende nu. Jag blev ännu mer förbannad gick ut och sprang så leran stänke om benen.
Då glömde jag allt lite...

Avsnitt synder, misstag och helt vanligt självbedrägerí

Mina tre största synder:

Ågren
Jag förstår inte riktigt eller så är jag avundsjuk på de som säger att de inte ångrar något i sitt liv. De misstag de gjort har format dem till de fulländade människor de är idag. Poängen finns där det gör den, bakom alla floskler och allt överslätande. Men innerst, innerst inne visst ångrar man väl saker? Jag gör det i alla fall en hel massa saker som jag gjort, som jag ältat och som jag plockar fram ur minnet när jag inte direkt har något aktuellt att sysselsätta min bekymmerssökande hjärna med. De finns där ständigt närvarande och de svider. Jag har gjort människor illa, jag har handlat moraliskt förkastligt tusen gånger, och framförallt har jag behandlat mig själv med förakt. Inte bra, inte bra alls.
Ågren, ågren, ågren.Min erfarenhet säger mig att jag må vara en människa med insikter och förståelse för misstagen idag men imorgon är det en ny dag, med nya kamper, och nya regler. Misstagen kommer att göras jag kommer att ångra dem och de kommer fortsätta hålla mig vaken om nätterna.
Jag är en långsint misstagsgörare och det kanske är ett steg i rätt riktning att bara komma till någon slags ro med att läget är så. Tips till mig själv: Ta inga beslut mitt i en känslostorm!
Förnekandet av min inre röst
Den är svag och jag har alltid haft svårt att höra den. Jag har låtit mig bli tillplattad av människor, jag har utplånat min rättighet att existera och enbart existerat genom andra, andras bekräftelse och andras ögon. Något fruktansvärt dumdristigt men ack så enkel kostym att klä sig i. Konflikträdsla och någon slags inbillning att det ligger i min personlighet att vara dumsnäll. Usch, att vara feg är väl ändå ett erkännande värt att bli saluterad för? Feg är människan av naturen som en slags urinsikt för överlevnad kan tänkas, men i vårt komplicerade nät av sociala konstruktioner och komplicerade formationer är feghet en dålig strategi. Det är stagnerande, farligt rentutav att låsa in sig,, vända kappan efter vinden och bara stå still. Du räddar dig själv kanhända men till bekostnad av just dig själv. Att aldrig stå upp för sig själv, att aldrig göra dig obekväm för de stackars deltagarna i dina sammanhang det är inte ädelt, det är inte martyrskap det är orsaken till att saker förblir orättvisa.
Tips till mig själv: Det är obekvämt att vara sig själv, en enda människa kan inte leva upp till alla andras behov. Våga trotsa, våga säga det du är!
Likgiltigheten
Ibland då lever jag i grått. Jag går upp på morgonen och glömmer titta ut, jag går samma väg till jobbet. Jag frågar min kollega samma ointressanta frågor och arbetsdagen fortsätter. Mina tankar snurrar runt i konstiga banor men jag låter de fortlöpa, jag kommer hem, tv:n på, datorn på, allt för att slippa tänka, allt för att slippa ta ställning. Mackorna åker ner i magen men jag njuter inte, jag försöker titta ut men jag ser inte. På kvällen när jag måste stänga av allt blir det tyst, tankarna kommer tillbaka. Hjärnan är trött av alla meningslösa intryck i form av ljud och färgkaskader som inte betyder någonting. Natten blir ängslig, och morgonen grå. Jag går till jobbet… och glömmer titta ut. Jag såg på underbara Sissela Kyle och hennes program om de sju dödssynderna. Hennes slutsats var att likgiltigheten var en av de två största synderna mänskligheten begår. Oj det genuina fruntimret har ju så förbenat rätt. För mig är likgiltigheten att blunda, att stanna upp utan att vilja någonting, att låta sig uppslukas av alla gråskalor och aldrig se åt färgerna. Att helt stagnera i sin tillvaro, inte ifrågasätta, inte vilja vidare. Det är likgiltigheten som gör att vi inte ser när någon avlidit på tunnelbanan, det är likgiltigheten som slukar våra dagar, som vi kommer på att vi saknar när vi är äldre och inte kan leva om. Likgiltigheten gör oss dumma och offer för oss själva! Gråzons perioder det har vi alla. Kanske hamnar man där ibland för att man inte orkar känna något hela tiden. Ibland är ICA reklamen det enda trygga man orkar le åt. Vi är rädda och grått är bra, det täcker allt. Hur skulle det se ut om vi blandade färger till höger och vänster, de kan ju skära sig och då sticker det i andras ögon.
Tips till mig själv: Tvinga upp ögonlocken och se,se,se på världen!