Igår tog jag en titt i spegeln och kände inte precis glädje för det jag såg. Jag är 25 år och är finnig som den pubertalaste tonåring. Ja det kunde varit värre, jag kunde varit harmynt, haft rumpan i pannan, levt som gatubarn i Alaska. Men nu har jag finnar överallt och ja ibland gör de mig illa genom att misspryda min arma lekamen. Igår var det nog. Jag kände mig aggressiv mot allt och ringde två hudläkare och en psykolog. Ingen svarade... Att hälsan och den mentala hygienen ska ligga på ens egnet ansvar hela tiden!!!Ge mig slät hud och ett konstant lobotomileende nu. Jag blev ännu mer förbannad gick ut och sprang så leran stänke om benen.
Då glömde jag allt lite...
Jag gick till en läkare för jag var trött o ville kolla järnvärden o sånt där som folk tror det kan bero på. Allt stod rätt till så läkaren frågade mig om det hänt något i mitt liv som kan ha påverkat. Jag berättade om han på jobbet o läkaren sa: "Du ska nog träffa våran psykolog". Jag satte i system att ringa varannan dag, lämna mitt nummer, vänta en dag på svar, ringa igen o lämna nummer, vänta en dag, osv osv. Tre veckor tror jag, sen fick jag svar. O då var det ändå läkaren som ansåg att jag skulle gå till psykologen. Man får ligga i o tjata o vara glad som fan att man inte är självmordsbenägen.
SvaraRaderaMen i efterhand var det värt jagandet. Det är det bäst jag någonsin vågat, kämpat o betalat för.
Fy fan vad bra det är.