Ibland då går allt fint om man bara håller sig till sig själv.

Jag klarade av jobbet idag utan ruskiga fantasier om allternativa metoder i demensvården. Jag var lugn och pedagogisk, såg nästan allas behov nästan hela tiden och lyckades till och med med lite egentid på toa. Det är en bravad det där, när man låser dörren till jobbet och tycker att idag har varit en fin dag.Det är en sann konst att få till samhörighet i en grupp människor med samma diagnos men med olika liv. Individerna bakom diagnoserna har i sin tur oftast inget begrepp om i vilket sammanhang de är i, de tror de arbetar med mig, de tror de är på kalas, de tror att de är hemma men ändå inte, och att något är fel men de vet inte vad, och de vill bort och iväg och hem till det som är dem själva. Men det som de än gång var har försvunnit och kvar är oro och ångest och tusen tusen intryck från alla håll men ingenting som hjälper dem att hålla ihop det.
De har inte valt att vara hos mig, de har inte valt att umgås med de andra gästerna. Ändå sitter vi där tillsammans och förväntas ha det trevligt och komma överens och få till äkthet allt emellanåt.
Det händer, de där äkta stunderna som jag lever för, som jag älskar, som gör mitt arbete till en sann glädjekälla. För jag finns inte där för pengarna, för statusen... jag finns där för de ögonblicken vi faktiskt är äkta, där tillsammans i all förvirring. Det ger mig hopp på något vis.
Jag är en lyckosam tjej, jag får göra det jag älskar! Idag är jag glad för det,
för det och att jag pratade med min bror nyss. Min fina storebror som kommer vara min stora idol i evigheternas evighet.
Amen.