efterdyningar

Det känns alltid som en är med en katastroffilm när de varnar till allmänheten. Kameran sveper över de ännu intet ont anade huvudkaraktärerna, föräldrarna som hämtar tidigare i skolan, lastbilschauffören som far fram över en väg som löven dansar lite kusligt på, bybor bunkrar upp i närbutiken, och alla känner alla. Sen brakar helvetet lös. Hälften dör, hjälten överlever men har förlorat minst en familjemedlem. 

Nu blev det som väl inte riktigt så illa igår. Men nog var det lite ödesmättat att följa radiosändningarna, rota fram ficklampor och tappa upp vatten i kastruller. Efterkrigsgryningen bjöd på ett par stupade tallar, lövhögar och väldigt smutsiga fönster. Dramaturgin lyser med sin frånvaro.

Stormen kommer

Idag varnar de för storm så vi förebyggseldar lite ifall elen försvinner och vi blir avskärmade från omvärlden. Det är så rackarns hemtrevligt! Det är antagligen inte en bra överlevnadsinstinkt men finns det någon gång man trivs i sitt hem så är det väl när det när omvärlden känns lite läskig. Iben ska få ligga nära så mycket hon vill, vi ska tända ljus i varenda hörn och hålla oss inne för det sa dem på radion.

Hösten och dragkampen mellan tid och pengar

Denna hösten har varit så fin på alla sätt och vis, lilla Ibens första.  Vi har varit ute och gått mycket, lärt känna grannskapet, pratat med människor på vägen som jag aldrig stannat vid förut. Barn är verkligen små mäklare för nya bekantskaper och samtalsämnen. Vi har tittat på trädkronornas lövspel, värmt oss framför brasan, och lyssnat på Astrid Lindgrens fina uppläsningar (mest för att hennes röst är så rofylld och trygg).   Att hennes lilla väsen kan ha en så stor inverkan på allt. Det är så stort och fint alltihop. Mörkret och sorgsenheten som också finns i mig  hinner jag inte med längre.   Det går inte och deppa när det ligger en liten spralla med de finaste små lårveck och ler åt en.  Denna tid, denna lilla tid i mitt liv. Den går så fort fast jag njuter, fast jag stannar upp, fast jag pussar, gosar, vyssjar, skrattar och gråter med min unge.

ag vill njuta av detta, Ibens endaste barndom. Vill inte vara den där heltidssträvaren som spenderar mer tid med människor som inte kommer ihåg mig än min egen familj. Jag jobbar så på att intala mig själv, att fint hus, fina nya kläder och resor inte spelar roll, men det är inte så himlans lätt när hela samhällets uppbyggnad säger tvärt emot. Jag vill inte ha tillväxt längre, vill inte vara köpstark och springa i hamsterhjulet, vill inte stressa sönder min relation. Jag vill vara hemma med min dotter och uppleva alla årstider, jag vill fortfarande hinna prata med min älskade, vill skapa en fin trädgård med egen mat!  Jag har hittat min plats på jorden och nu vill jag ta hand om den. Det är inte så att jag inte vill jobba alls,  jag vill bara jobba lite mindre... så jag hinner leva.