Det känns alltid som en är med en katastroffilm när de varnar till allmänheten. Kameran sveper över de ännu intet ont anade huvudkaraktärerna, föräldrarna som hämtar tidigare i skolan, lastbilschauffören som far fram över en väg som löven dansar lite kusligt på, bybor bunkrar upp i närbutiken, och alla känner alla. Sen brakar helvetet lös. Hälften dör, hjälten överlever men har förlorat minst en familjemedlem.
Nu blev det som väl inte riktigt så illa igår. Men nog var det lite ödesmättat att följa radiosändningarna, rota fram ficklampor och tappa upp vatten i kastruller. Efterkrigsgryningen bjöd på ett par stupade tallar, lövhögar och väldigt smutsiga fönster. Dramaturgin lyser med sin frånvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar