En liten rörig människa med tusentals tankar. Här låter jag de flöda vilt och okontrollerat. Följ med i den ständiga kampen om att hitta rätt och leva sant



16 mars 2017

Pcos och jag

Jag har sedan ett par månader vetat att jag har pcos. (polycystiskt ovarialsyndrom). Igår ägnade jag kvällen åt att googla ihjäl mig på detta. Ju mer en vet desto bättre tänker jag. Då kan jag räcka ut tungan åt problematiken och ta makten över situationen.

Såhär ligger det alltså till:
Pco är en kvinnlig åkomma som beror på förhöjda nivåer av hormonet testosteron. På grund av detta hormon har äggblåsorna svårt att utvecklas och släppa normalt. Därför har dessa små olossade äggblåsor bildat ett pärlband inuti äggstockarna där de sitter och förhindrar varandras väg kan man säga...

Kvinnor som har pco/pcos har ofta problem med övervikt, acne och riklig kroppsbehåring. Insulinproduktionen i kroppen kan också vara störd vilket gör att en lättare dras till snabba kolhydrater och en sockerrik kost. Lågkolhydratkost rekommenderas då det hjälper att hålla insulinnivåerna normala vilket också kan ha en positiv inverkan på hormonerna.

Det positiva med pco/pcos är att en har många bra äggblåsor kvar långt upp i ålder och chanserna att bli gravid på "äldre" dar är större än för en normalt ägglossande kvinna. Dessutom är chanserna att bli befruktad via ivf (befruktning utanför livmodern i labb med moderns äggblåsor och faderns sädesceller) goda för en pco:are.

Såhär tar sig pcos i uttryck i min kropp:
Under mina yngre menstruerande år hade jag väldiga smärtor i samband med pms. Tydligen kan man ha mens utan att ha ägglossning, för mens har jag haft i överflöd både mycket och relativt regelbundet. Sockerkänsligheten har följt med mig sedan barnsben. Angående övervikt så har jag varit det i perioder. Under dessa har jag inte kunnat kontrollera mitt matintag och både tröstätit och belöningsätit genom upp och nedgångar.  Idag är jag normalviktig och äter mycket bättre än förr öven om jag fortfarande har "frossartendenser". Behöver dock äta ganska mycket innan jag lägger på mig. Jag har dålig hy och har fortfarande acne trots mina 32 år vilket är vanligt för pco:are.   Någon onormal mängd med kroppshår har jag tack ock lov förskonats ifrån.

Just nu äter jag ett läkemedel som heter Letrozol för att stabilisera testosteronet så att mina ägg kan lossna normalt. Varje månad i samband med ägglossning görs ett vaginalt ultraljud för att se hur den mogna äggblåsan ser ut. Enligt min läkare responderar min kropp bra på denna behandling så jag antar att vi får ge det ett tag till. Denna månaden är det omgång fyra med Letrozol.
Nu ska bara själen hänga med, äktenskapet vårdas och livet hanteras också.

För en sak är säker, en måste vara så ända in i benmärgen stark för att orka kastas mellan hopp och förtvivlan, orka resa sig efter varje fall och leva på. Fan vilken jävla urkraft den finns i en längtande kvinna <3 i="">




källor:

1177 vårdguiden

Svenska endokrinologföreningen 

Linnèklininken

10 mars 2017

Fredagens sista skälvande minuter

Oj, vad det här med energier spelar roll! Så mycket en människa kan osa om hon inte mår bra.
Så mycket som sipprar ut på fel sätt, rinner över och förgiftar i små doser.  Doser som värker i själen utan att en vet var de kommer ifrån, som gör en ledsen och tar ifrån en sinnesnärvaro som kunde spenderats finare. Som får en att sjunka och fundera kring sitt eget värde när en egentligen borde tänka på utflykter, kramar och musik.

Därför bär vi ansvar för vårt mående, det är självklart att få känna alla känslor, att inte alltid kunna glädjas, att få vara svartsjuk, arg och ledsen. Känna är okej, våga känna är modigt. Men när känslorna läggs utanför en själv, när insikten saknas och de läggs på andra att bära blir det genast krångligt.

Ofta kletar andras ouppklarade känslor fast vid mig och jag går vilse. Då hjälper det att tänka att just den lilla människan inte har förmåga att göra bättre nu. Att lämna det där vid den tanken. Att välja ömheten och resa sig <3 div="">

Nu ska jag ge mig själv till natten. Lägga mig vid mitt barn och låta hennes sömn blandas med min.
Slippa väcka tidigt imorgon och mentalkräkas på min gälla mammaröst som hurtigt försöker presentera förskolan som ett roligare alternativ än Disneyland samtidigt som själen vill stanna under täcket. 

För övrigt:

Stina Wolter i let`s dance... så mycket liv, sårbarhet och äkthet som letar sig in i glättig svensk familjeunderhållning.  Det finns hopp!

9 mars 2017

Det helande småpratet

Det blev bättre efter ordgråten.
Jag fungerar.
Min fina och medkänsliga vän kom och läkte med småpratet. Småpratet, så vilsamt att få prata om vardagsbestyr, ytligheter och världsliga önskningar.
Det är en gåva att få vara i en vänskap där jag inte skrämmer och drar ner när mörknar. För vi finns där i varandras helveten.
För ut måste hopplösheten, alla fula oönskade känslor för annars kvävs vi.

Tänker att det är en gåva att orka finnas, att inte skrämmas av den där lilla skälvande människan som står där under alla sina lager av rollkostymer. Jag orkar att finnas där för en del, nästan mer än för mig själv. En dag är jag kanske mogen för att bli min egen bästa vän... vän med min egen nakna skälvande
existens.

8 mars 2017

Ordgråt från en mörk vrå

Det är kvinnodagen och jag vill bara fly från min kvinnlighet och mina roller.

För varje månad av försök till att få en ny själ att flytta in i min livmoder sjunker jag längre och längre ner i hopplöshetens gyttja. Jag orkar inte trampa mer. Jag orkar inte längre hoppas, orkar inte se det vackra i det lilla som jag varit så bra på förut.

Jag känner inte igen mig längre. Som om min förmåga att glädjas med andra runnit ur. Mitt inre är som en kvarglömd ölburk med en prilla snus i.
Jag kan inte vara själv med mina tankar, kan inte vara med andra. Jag längtar bort och hem. Ut ur mitt skal, bort till något annat.

Dessa känslor, denna sörja av mörker som kletar fast vid allt jag vidrör. Det får inte komma ut, inte göra andra obekväma. Mörker smittar. Det finns redan så mycket. Alla har sitt och världen är kall.
Hur ska jag ta mig ur det här utan att smitta någon?
Hur ska jag orka ge min käraste älskade dotter all den värme och kärlek hon förtjänar?
Hur ska jag sluta slösa bort hennes barndom på mitt eget mörker?

Ge mig något att tro på, ge mig förmågan att se en mening med allt det här!

/Johanna

23 nov. 2016

Om att ta paus från rusande flöden och ställa sig utanför en stund





Den bleka solen drog ut oss i nästan tre timmar idag. På det hela tagen en dag utan skav, inre lidelse och treårs dispyter. Så vilsamt!

Funderar mycket kring att vara delaktig och flyta med de sociala mediernas ständiga flöden och trender. Jag blir lätt insugen i andras liv så till den milda grad att jag glömmer mina egna konturer. Så ibland hoppar jag av för att värna om mig och högkänsligheten. Det tar en stund att tända av och inte söka telefonens räddning i rastlösheten.  Nu känner jag ro och mer sinnesnärvaro med människor i den fysiska världen. Skrämmande ändå, att det är en sådan markant skillnad. Jag hoppas jag ska hitta ett sätt att kunna delta i min samtid på ett sätt som inte skadar mig och rör till mitt bräckliga inre. 
Tills dess håller jag mig här i min dammiga gamla blogg och forsätter att dokumentera liv. Mest för min egen skull, men kanske också för Ibens. 





21 nov. 2016

En måndag i slutet av November

Morgon. Lämna gråtande barn.
Samla sig och cykla sig till arbetet genom gryende vardag.
Finnas till för människor som kämpar mot demens,  som famlar efter en rak linje i det alltmer fördunklade medvetandet. Cykla med andan i halsen. Hämta barn, mötas av leende.
Komma hem. Andas. Göra utlovad varm choklad. Grunda existens till Sara Dawn Finer och adventsstjärnesken. Andas. Allt är bra nu.




17 okt. 2016

Äta, skrolla, och tysta tankar med musik

Jag längtar efter ett barn till.  Det är precis samma smärtsamma längtan som förra gången men inte lika uppslukande. Jag kan inte sjunka så djupt längre för jag har ju min unge. Min alldeles livs levande rufsiga lilla unge som aldrig låter påminnelserna om att livet är nu vänta.
Den översvallande kärleken och det livsuppdraget hade jag inte sist.

Om vi räknar förra gångens kämpade av 36 menscyklar med hopp, förtvivlan och tröstlöst mörker, plus tre års nytt kämpande har jag alltså en erfarenhet av hela imponerande 72 stycken besvikelser och en stor fet seger såklart. Ganska imponerande uthållighetsskills ... om jag får säga det själv.

Det sista hoppet för denna månaden har precis runnit ur mig och som rubriken lyder har jag tacklat det genom att överäta, gottat mig i andras liv och lyssnat på musik för att slippa umgås med mina tankar. Det konstiga är att jag ändå känner mig glad och lugn mitt i allt. Jag har haft så fina drömmar med hopp och tillförsikt. I December får vi hjälp igen och det finns mycket kvar att pröva innan vi ger upp.

Samtidigt pågår livet och det vill jag inte missa för allt i världen.

/Johanna