Ordgråt från en mörk vrå

Det är kvinnodagen och jag vill bara fly från min kvinnlighet och mina roller.

För varje månad av försök till att få en ny själ att flytta in i min livmoder sjunker jag längre och längre ner i hopplöshetens gyttja. Jag orkar inte trampa mer. Jag orkar inte längre hoppas, orkar inte se det vackra i det lilla som jag varit så bra på förut.

Jag känner inte igen mig längre. Som om min förmåga att glädjas med andra runnit ur. Mitt inre är som en kvarglömd ölburk med en prilla snus i.
Jag kan inte vara själv med mina tankar, kan inte vara med andra. Jag längtar bort och hem. Ut ur mitt skal, bort till något annat.

Dessa känslor, denna sörja av mörker som kletar fast vid allt jag vidrör. Det får inte komma ut, inte göra andra obekväma. Mörker smittar. Det finns redan så mycket. Alla har sitt och världen är kall.
Hur ska jag ta mig ur det här utan att smitta någon?
Hur ska jag orka ge min käraste älskade dotter all den värme och kärlek hon förtjänar?
Hur ska jag sluta slösa bort hennes barndom på mitt eget mörker?

Ge mig något att tro på, ge mig förmågan att se en mening med allt det här!

/Johanna