Det helande småpratet

Det blev bättre efter ordgråten.
Jag fungerar.
Min fina och medkänsliga vän kom och läkte med småpratet. Småpratet, så vilsamt att få prata om vardagsbestyr, ytligheter och världsliga önskningar.
Det är en gåva att få vara i en vänskap där jag inte skrämmer och drar ner när mörknar. För vi finns där i varandras helveten.
För ut måste hopplösheten, alla fula oönskade känslor för annars kvävs vi.

Tänker att det är en gåva att orka finnas, att inte skrämmas av den där lilla skälvande människan som står där under alla sina lager av rollkostymer. Jag orkar att finnas där för en del, nästan mer än för mig själv. En dag är jag kanske mogen för att bli min egen bästa vän... vän med min egen nakna skälvande
existens.