Hösten och dragkampen mellan tid och pengar

Denna hösten har varit så fin på alla sätt och vis, lilla Ibens första.  Vi har varit ute och gått mycket, lärt känna grannskapet, pratat med människor på vägen som jag aldrig stannat vid förut. Barn är verkligen små mäklare för nya bekantskaper och samtalsämnen. Vi har tittat på trädkronornas lövspel, värmt oss framför brasan, och lyssnat på Astrid Lindgrens fina uppläsningar (mest för att hennes röst är så rofylld och trygg).   Att hennes lilla väsen kan ha en så stor inverkan på allt. Det är så stort och fint alltihop. Mörkret och sorgsenheten som också finns i mig  hinner jag inte med längre.   Det går inte och deppa när det ligger en liten spralla med de finaste små lårveck och ler åt en.  Denna tid, denna lilla tid i mitt liv. Den går så fort fast jag njuter, fast jag stannar upp, fast jag pussar, gosar, vyssjar, skrattar och gråter med min unge.

ag vill njuta av detta, Ibens endaste barndom. Vill inte vara den där heltidssträvaren som spenderar mer tid med människor som inte kommer ihåg mig än min egen familj. Jag jobbar så på att intala mig själv, att fint hus, fina nya kläder och resor inte spelar roll, men det är inte så himlans lätt när hela samhällets uppbyggnad säger tvärt emot. Jag vill inte ha tillväxt längre, vill inte vara köpstark och springa i hamsterhjulet, vill inte stressa sönder min relation. Jag vill vara hemma med min dotter och uppleva alla årstider, jag vill fortfarande hinna prata med min älskade, vill skapa en fin trädgård med egen mat!  Jag har hittat min plats på jorden och nu vill jag ta hand om den. Det är inte så att jag inte vill jobba alls,  jag vill bara jobba lite mindre... så jag hinner leva.