till en av de vackraste

Jag fann denna text när jag var hemma hos pappa innan idag. Den skrevs för länge sedan när jag deltog i ett projekt under min malmötid. Jag vill ha den här, för denna människa jag skriver om är en av de bästa jag någonsin mött.
Till dig Rune:
När jag gav mig in i Näktergalen Senior tänkte jag mest att det skulle bli kul att lära känna en ny människa som kunde mycket om Malmö. Föga anade jag då vad denna erfarenhet egentligen skulle innebära för mig. Den första dagen då vi blev hoptussade med våra seniorer var stormig, men vädergudarna till trots hade alla infunnit sig. Rune Andersson och jag blev sammanförda med hjälp av två matchande kapsylöppnare. Sällan har jag råkat ut för ett nytt möte som gick så smidigt och otvunget. Personkemin infann sig direkt. Första gången vi träffades själva var i Runes lägenhet då vi satt och pratade om allt och ingenting men även vad vi skulle göra tillsammans under de kommande månaderna. Rune som är damkonfektionsförsäljare ville gärna visa mig hur han arbetade medan jag ville delge min studenttillvaro för honom. Sagt och gjort, det bar iväg till Råå där en av Runes kunder har en butik. Där satt vi i flera timmar och bara snackade, han visade mig även den lilla fiskebyn innan det bar iväg hemåt. En annan gång gick vi Malmös gator runt och jag blev visad minnesmärken av saker som en gång funnits och Runes gamla pojkstreckskvarter. Han var väldigt mån om att jag skulle få en så rik bild av Malmö som möjligt och var även ute på Rosengård en sväng.
En gång följde Rune med mig till skolan för att delta under något som kallas FÅSA- dagen där olika föreläsare talade om aktuella saker inom äldreomsorgen. Vilka diskussioner vi hade efter det! Då vi båda sett karusellen från olika håll både som anhörig och anställd. Vi hann även bli intervjuade av en lokal tidning som skrev så fint och kärt om oss.
Trots allt vi gjorde så värdesätter jag alla samtal vi hade allra mest. Runes glada otvungna livssyn och klokheten som bara många år av levande kan ge smittade av sig på mig. Han gav mig också en av de finaste komplimanger jag någonsin fått: När Johanna kommer in i ett rum lyser hon upp allt och alla. Detta har fått mig att sträcka på mig och ta för mig mer av vad världen har att erbjuda. Tänk vilken fin vän jag fick! 
Olyckligt och smärtsamt nog drabbades Rune av en svårartad stroke strax efter att intervjun ägt rum. Djupt in i själ och hjärta gjorde det ont då tanken på att denna levnadsglada människa blivit bragt sin frihet och fångad i sin egen kropp. En rädsla han gett uttryck för hade nu besannats. Reaktionerna på beskedet tog hårdare på mig än jag var beredd på. Kanske var det först nu jag förstod att jag fått en riktig vän i Rune. Det dröjde några veckor innan han ville träffa mig men en dag hörde hans särbo av sig och sa att det var okej. Trots att det var dagen då slutexaminationen var, var det mötet med Rune som jag var mest nervös över. Lätt skakande på handen tog jag hissen upp till hans avdelning och där satt han vid ett fönster som en slagen hjälte. Jag tror först att han kände sig lite besvärad men snart sprack hans ansikte upp i ett typiskt ”Rune leende” och jag blev så glad. Jag hade varit så rädd att just det där levnadsglada i hans blick försvunnit på något vis. Projektet fick en dramatisk vändning men det är i prövningarnas tid man också ser klarare på vänskap vilket var något Rune och jag verkligen fick uppleva.