Fröken effektiv skonar ingen

Ni skulle sett Kalle (påhittat namn), när han kom till jobbet häromdagen. Ivrig med ett barns otålighet, i handen höll han en stor bukett liljekonvalj. Så stolt och glad, så fin. Han frågar som vanligt om min "norrman" och jag frågar om hans hund. Vi har vårt han och jag. Sen har vi den nye gästen. Som mitt i sitt pratande återfår självkänslan. Ut kommer minnen, ut kommer kloka aforismer som livets hårda skola givit henne. Följer henne hem, ser på de ystra studenterna från hennes balkong.
Rycks med i den ljusnande framtid är vår. Jag går och lämnar henne ensam. Jag gick för att det var fredag, för att jag ville hem. Hem till min ljusnande framtid. Önskar av all min kraft att hennes liv ger henne ett ljust slut. Tillbaka på jobbet för att stänga för dagen. En annan gäst har slutat för gott hos oss. Hon har slussats vidare till samhällets dolda källarvalv, där vi förvarar de öden vi inte vill se.
Den sista anhalten för de med en hjärna som fått kortslutning av all information. Studsbollstankar som äter upp en inifrån som skrämmer i väg jaget. Efter lång tid kan en tanke hitta rätt ibland, men "Fröken effektiv" hinner aldrig vänta. När bollarna inte släpper igenom orden är rop det sista friska av jaget. När kärleken inte längre är verbal är ömheten det enda som förenar, det ända sett att nå
det skal som bollarna rensat ut.
Mitt arbete är smärtsamt vackert, eller så ligger smärtan i vägen för det vackra, beroende på hur man väljer att se på sin dag. Det är ett gränsland, ett höstlandskap där varje gäst är ett träd med gulnade blad. Ett efter ett faller löven av. Ibland kommer där en storm och gör trädet naket och utsatt. Ibland skiner solen, en stråle belyser från ett annat håll, ger liv åt det falnande. Ett löv som gjort sitt kan fortfarande bringa skönhet.

Demensvården är sådan. Vi är gränslandets lakejer, det är vi som sopar ihop löven.
Vi gör det för att...?
Inte många orkar med det. För att " Fröken effektiv så åt oss...