Kören

Jag ville gråta av tacksamhet idag, när det stod en smärtsamt vacker ros och välkomnade mig på arbetet när jag kom tillbaka efter Nice. Jag tycker de är värda mina tacksamhetstårar, mina kollegor, min andra familj. Men som alltid när det gäller mig så behöver jag tid. Tid till att få lov och känna efter ensam.
Då kan de komma, tårarna. Mitt älskade jobb, min kokong av bekräftelse
Hur ska det gå? Att vara i en övergång öppnar hjärtat, mycket flödar in och ut, allt är utanpå.
Det finns många bultande vackra hjärtan i min omgivning. Som inte kommer dunka i takt med mitt längre. Hjärtekören hörs inte, men man vet när den tystnar. Jag känner kören så tydligt, är glad att vara en del. Jag vill inte veta hur tystnaden låter, jag vill känna alltid, jag vill bara höra ljudet av nya hjärtan som stämmer in.