Jag är förtvivlat rädd att du ska dö. En sådan där onödig
död där du bara plötsligt slutar att finnas. Det skulle inte gå att tänka kring
varför för jag skulle ändå aldrig förstå. En sådan som jag sörjer utan vett och
sans ja till och med nu, när vi är mitt i levande livet. Jag sitter strax
ovanför våra liv och spelar sorglig musik till vår kärlek, våra minnen och de
där små banala sakerna som det plötsligt ges mening åt. Det är så sorgligt att
jag sätter gråten i halsen och börjar skratta istället, för jag inser att jag
just skrivit ett manus till en sådan där snyftare som du skulle varit snäll och
sett med mig (men tråkat ihjäl dig av i smyg). Du vet, jag är expert på göra
dramatik av ingenting. Men jag har aldrig någonsin förstått filmblickarna förrän
jag vann ditt hjärta. Att kunna känna
det, oavsett vad den kvinnliga villervallan av medvetna omtolkningar gör med
mitt känsloliv så vet jag att du älskar mig, att du ser på mig som på film, som
att jag är den enda i rummet, som att att du tycker att hela mitt väsen är
älskvärt. Det är så fint och så
oförklarligt magiskt att få ta emot. Och trots alla dina religionsfilosofiska
vetenskaper så händer det. Inte uttalat och markant men det genomsyrar ändå allt
du gör. I ditt sätt att kyssa mig i min morgonsvett, att stå ut med min
grubblande tystnad, min överkänsliga
familj, i morgonkaffet du kokar och i allt du odlar, för oss till vårt liv. Jag
ser dig, jag håller av dig och älskar att betrakta dig när du inte ser. Och om
du får det svårt och skuggorna tar över ska du se på dig själv genom mina ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar