Det är första veckan på semestern. Vi har farit till Norge
och Espedalen med lillasyster Moa och hennes William. Efter åtta timmar i trång
kokande bil är vi framme. Den lilla stugan bjuder på en överjordisk solnedgång
över dal och fjäll. Dagarna flyter ihop. Det spelas sällskapsspel, vandras i
fjäll, och det ges utrymme att tänkas fria tankar, fria från det där surret som
medlemskap i samhället innebär. Jag är
trött. Jag är inte riktigt där. Som en trasmatta, hårt vävd av måsten och
otillräcklighet. Det kommer den sista kvällen, kapitulationen. Det är jag i den
ljusa sommarnatten vid en tjärn. Jag gråter för att tyngden av att bära mig
själv är övermäktig. Så börjar dimman dansa över den blanka svarta vattnet. Det
finns ingenting förutom mig själv att vädja till. Inte ens fjällen, dessa
gudomliga pelare mot himlen. Det är jag och ingen annan som väljer, väljer att
se mörker eller ljus. Dagen efter far vi hem. Jag är glad över resan, tänker att den kommer
bli ett ljust minne trots allt.
Tack för en fin fjälltur syrran, den gjorde gott :)
SvaraRadera