På fjället

Det är första veckan på semestern. Vi har farit till Norge och Espedalen med lillasyster Moa och hennes William. Efter åtta timmar i trång kokande bil är vi framme. Den lilla stugan bjuder på en överjordisk solnedgång över dal och fjäll. Dagarna flyter ihop. Det spelas sällskapsspel, vandras i fjäll, och det ges utrymme att tänkas fria tankar, fria från det där surret som medlemskap i samhället innebär.  Jag är trött. Jag är inte riktigt där. Som en trasmatta, hårt vävd av måsten och otillräcklighet. Det kommer den sista kvällen, kapitulationen. Det är jag i den ljusa sommarnatten vid en tjärn. Jag gråter för att tyngden av att bära mig själv är övermäktig. Så börjar dimman dansa över den blanka svarta vattnet. Det finns ingenting förutom mig själv att vädja till. Inte ens fjällen, dessa gudomliga pelare mot himlen. Det är jag och ingen annan som väljer, väljer att se mörker eller ljus. Dagen efter far vi hem.  Jag är glad över resan, tänker att den kommer bli ett ljust minne trots allt.