En liten rörig människa med tusentals tankar. Här låter jag de flöda vilt och okontrollerat. Följ med i den ständiga kampen om att hitta rätt och leva sant



13 feb. 2012

Att ha ett lågstatusyrke

Mitt arbete gör mig till en bättre människa och därför älskar jag det. Men det finns också dagar då jag skäms. När jag vill bortförklara och svarar undvikande på frågan om vad jag gör. Det finns människor jag mött där jag känt att jag måste lägga till att jag tänker läsa vidare eller längtar till något annat. Det gör jag emellanåt, längtar bort alltså men innerst inne trivs jag. Jag är sällan stressad, har känslan av att det jag gör är meningsfullt, får mycket positivt tillbaka, har fina kollegor som känner mig utan och innan, får lära mig saker av den äldre generationen som är så mycket mer än bara historia om dåtiden, det är känslor, skeenden och sammanhang. Ändå skäms jag. Jag skäms för att jag skäms!

Den allmänna uppfattningen om äldreomsorgen tycks vara att det är ett lågstatusjobb där de utan ambition nöjde sig. Det där "kallet" är  i dagens industriomsorg inte längre en morot. De som idag arbetar i hemtjänsten och på boenden förväntas vara övermänniskor och klara sådant som självaste statsministern hade haft svårt att utföra. Dessutom ska de vara duktiga på att tillgodogöra sig kritik, för det är det något i branschen det finns gott om så är det just det. Allt det stora de gör försvinner i allt det de inte hinner göra, aldrig någonsin får min yrkeskategori det erkännandet för allt de gör i det lilla. Det gör både ont och gör mig arg! Det är illa att möta attityder där jag känner att jag behöver försvara mitt yrkesval. Det är ännu värre att mötas av likgiltighet, att intresset för min person tar slut för att jag berättar om mitt yrke.  Omsorgen är och kommer att  vara ett av de viktigaste framtidsyrkena i vårt samhälle. Jag är trött på att försvara mitt yrkesval inför mig själv och andra. Jag vill visa omvärlden att i äldreomsorgen sträcker vi på oss och är stolta för alla de små och stora vardagsmirakel vi är med och bidrar till!




                     Bild lånad här



5 kommentarer:

  1. äntligen - har saknat dig.
    vi tappade bort varann... men fann oss åter idag på alla ♥-ans dag.
    nästan lite vackert juh :)
    bob hansson har jag tävlat med t o m.
    ser att han finns i din länklista.
    ha en fin dag.
    var bor ni nu - falkenberg???

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hejsan
      Å tack det var härligt att höra. Kul att du vill komma tillbaka. Bob Hansson är så klok och ordrik så jag blir helt hänförd.
      Vi är tillbaka i falkenberg och har köpt oss ett litet torp :)
      ha det gott!

      Radera
  2. Det är bra att du skäms för att du skäms!!

    Om du jobbar med det du älskar och brinner för, så ska du vara glad, stolt och lycklig utan undantag!! Inte sitta och oroa dig över status och fina titlar, eller för den delen vad främmande människor anser är meningsfullt. Sen när blev sånt viktigt??

    Jag undrar om det finns någon där ute som skulle kunna säga; att de skäms för att de tar hand om våra gamlingar!? Skäms på er medborgare som anser att vården inte är viktigt!

    I framtiden när 90% av alla jobb är ersatta av dumma robotar (säkert även mitt) så hoppas jag, och tror, att ni fortfarande finns kvar. Den mänskliga kontakten kan vi inte ersätta! Den behövs. Även för Alzheimerspatienterna! :-)

    Den 25e så bjuder jag på en kaffe nästa gång. Jag längtar gärna bort över en kaffe vilken dag som helst!! Sånt gör mig glad ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker sträcka på mig, för jag vill få ut allt det fina som jag och mina kollegor får uppleva. Men så finns det sämre dagar då jag nedslås och inte orkar le längre. Därför är det viktigt att ge de känslorna ljus så att andra kan se och säga till mig att jag ändå är på rätt väg.

      Tack :)

      Radera
  3. Lågt status att arbeta inom äldreomsorgen eller för den delen inom alla vård- och omsorgsjobb? Ja, det har nog varit en allmän uppfattning i samhället de senaste hundra åren liksom betr. alla jobb som dominerats av kvinnor. Men jag tror en ändring är på gång, helt enkelt för att man nu äntligen börjar inse att det dels krävs utbildning för dessa jobb och därtill vissa personliga egenskaper för att kunna göra ett bra jobb. Vissa av dessa jobb har tidigare inte krävt någon speciell utbildning. Inte för att de skulle vara enkla att utföra, så att vem som helst skulle kunna göra det, utan för att kvinnor under livets gång lärt sig hur man sköter om barn, sjuka eller äldre. Det är inte enkelt att sköta om människor. Det är ju inte två som är lika, har samma problem eller reagerar på samma sätt. Jobbar man däremot i industrin och sköter en maskin, som producerar saker, så ser dessa föremål identiska ut. Maskinen lär man sig snart att hantera. Det är inte speciellt svårt eller avancerat. Faktiskt. Ändå har maskinskötaren troligen högre lön än de som sköter om människor. Visst är det bakvänt och märkligt! Eftersom det i regel är män som har bestämt lönerna har de tolkat männens jobb och prestationer som svårare och mer avancerade än kvinnors och männens löner ligger därför högre än kvinnors. Även om männen oftast inte skulle kunna sköta omsorgsjobben lika bra. Men jag tror att en ändring betr. allmänhetens syn på dessa omsorgsjobb är på gång, även om den kommer att ta några tiotals år. Det krävs ju nu allt mer specialiserad utbildning för alla dessa omsorgsjobb och det är både bra och utmärkt. Kunderna/patienterna/omsorgstagarna/anhöriga kräver kvalificerad behandling. Man betalar ju för den antingen via skattsedeln eller direkt.
    Så lägg av med att tycka att du har ett lågstatusjobb! Alla vi som i något sammanhang haft kontakt med er i omsorgen eller sjukvården vet vilket svårt och tufft jobb ni har. Jag är djupt imponerad av det lilla jag sett. Så sträck på dig och inse att det inte är vem som helst som kan ha det jobb som du har! För så är det. Med tiden kommer även lönenivån att höjas. Och därmed även jobbens generella status. Lön och status har tyvärr ett visst samband. Märkligt men sant.

    SvaraRadera