Det konstanta bruset

Jag tycker det är fascinerande med teknikutveckling och roligt att lära mig nya sätt att kommunicera och utvecklas.Men när jag låter tekniken ta över blir jag rädd. Människor är olika, en del klarar av att hitta balans mellan liv och det där andra livet som levs i korta uppmärksamhetsflöden på olika sociala plattformar. Andra gör det inte, och till dem ansluter jag mig. Jag är en sådan där irriterande person som alltid måste ha något i händerna. Ständigt klickandes på pennor, petandes i ljus, alltid lite rastlös och jagad. Jag är Apples drömanvändare. Det är så smart uppbyggt, app efter app introduceras, nässlar sig in och gör sig oumbärlig. Facebook, denna evighetslånga klassåterträff, instagram med så många vackra kulisser till liv. Runkeeper som flåsar en i nacken under varje rörelseaktivitet. Ja, till ock med ägglossningen kan registreras och bokföras.
Jag har så svårt att värja mig, skrollar och skrollar tills tankarna inte hittar sig själva i alla flöden.
För mig som är en känsloavläsande, rastlös kvinna med dålig karaktär är inte en smart telefon speciellt bra. Men jag vill ju hänga med, vill också vara en del av min tid. Balansen var är du? I en ny app?

Det här gör mig iallafall så usprungstillfreds att jag klarar av att hitta tillbaka till verkligheten.
När de sociala mediernas lockrop kallar på mig i långsamma stunder ska jag tänka på denna höstdag jag spenderade med de kvinnor jag älskar mest i världen.