Till ljudet av små steg...

Klockan är runt halv sju en ledig tisdagsmorgon och du har försökt få upp mor och far i en kvart. Efter tappra försök med blöta pussar och långa fantasifulla monologer ger du upp och ålar dig ur sängen. Jag hör dina små fötter när de går över vårt knarriga trägolv. Hör hur du stannar upp och kommer med små förtjusta tillrop var gång du gör en ny upptäckt.
Jag håller andan i den stunden. Låter insikten fylla mig, att du fyller ut det här huset i varje skev liten spricka. Minns tillbaka till tiden då vi försökte och längtade till att fylla vårt hem med ljudet av just de små stegen. Hur kylan och tomheten sakta slet upp en ur sömnens tillflyktsort. Den där sorgen över ett barn som aldrig kom, tomheten i barnlöshetens ingenmansland. Hoppet var ett tortyrredskap som släppte in så mycket glädje för att i nästa sekund smälla igen dörren framför en. Tänker med ömhet tillbaka på den våta fläck som var jag, som ändå älskade livet emellanåt. Det blev ju så bra fast jag till slut låste den där dörren till hoppet som bara stod och smällde.

Du kommer tillbaka in igen och lägger det blonda lilla huvudet på sängkanten och ler. Jag går upp och vi sätter oss i soffan och låter världen vakna på tv:n. Du gungar med till introt av Sporten och pillar på huden vid min hals...
Så sitter jag här med ett solsken till unge och är så vansinnigt förälskad i livet.

Tack Iben Selma för att jag fick hoppa på just ditt tåg <3 p="">