det är alldeles tomt i kålan

Jag är ganska tom på känslor. 3 heldagar i förvirring och allt är utsuget. Borta är tålamodet och den lugna rösten, borta är min professionella yrkesroll. Mina kära gamla, ni är så fina men ack vad ni rör till det! Ni får förlåta, jag räckte inte till för er idag.
Nu ska jag slänga på mig ett klädsamt tygstycke jag köpt för pengar det egentligen inte var värt och hova i mig vin för att fira att jag är en ung visionär med minnet i behåll. Glöm dina bekymmer, så kanske de glömmer dig eller så glömmer du att du har bekymmermen är bekymrad för att det känns som om du hade det fast du inte kan komma på vad det var. just nu.. und so weiter.....
(nä jag överlåter citaten till höjdarna istället)

solnedgång på stafsinge strand

Livet kan vara körigt, men det är aldrig nånsinn kört!

Vägen från toalettstolen, där jag låg och kräktes ur mig all min ångest som alldeles för full och trasig tonåring till vuxen kvinna med vackra ärr men med blicken mot skyn har varit slitsam men inte förgäves. Det är det som är det finurliga med att ha varit lite trasig från tid till annan. Styrkan jag känt när stormarna bedarrat, de små vackra tingen som skymtat mellan tårfloderna har gett mig sådan kraft. Jag glädjer mig till att bli äldre, till att få fler ärr, mer styrka! Jag är lycklig för att jag har givit mig själv gåvan att kunna välja, att jag kan säga till lilla surtants Johanna: Älta eller leva? Du kanske känner dig förvirrad av mitt något nyfrälsta sätt att uttrycka mig, men jag vill bara tala om att man kan lära sig att hantera sig själv bättre, att man lär sig längs vägen. Man är aldrig någonsin helt körd på något! (fast jag är nog lite körd på fotboll, och huvudräkning)

ps. Surtants Johanna är inte borta, jag ger henne bara inte chansen att vinna så ofta...

lilla stackars familj

jag tjatar mycket om mitt jobb, men det är där jag är mest.Mina gäster och kollegor ser mig mer än någon annan. Vi är som en familj med den enkla skillnaden att vi måste umgås, hålla masken och visa den bästa delen av oss. Resten av bottenskrapet får våra riktiga familjer, hyggligt va?

När allt är som bäst då skulle jag kunna jobba dygnet runt. När allt är sämst, när jag inte ser dem jag är med, då kan jag ligga sömnlös och gå igenom allt som jag kunde gjort annorlunda. Vilken kraft och energi man ger från sitt innersta. Nu får arbetet det bästa av mig, men om jag haft familj då hade det varit ångest gånger två. Man vill vara närvarande i båda världar.Jag vill inte ge avkall på arbetsinsatsen, och absolut inte vara mindre närvarande i mina älskades liv. Men något måste bort.

Ska det vara så att arbetet får allt gott och familjen allt det trötta, och slitna i ens lilla person? Det är inte konstigt att den sköra familjeutopin knakar i fogarna. Det finns knappt någon näring kvar att fylla den med. Är det så det ska vara? Att två kära personer (som kanske blivit förälskade i den versionen man visar på arbetet/skolan) förevigar sin kärlek i barn, för att sedan sakta förtvina mellan dessa berg av tillkortakommanden, sluta se varandra.. bli ledsna i hjärtat och förvandla sin kärlek till den gråa ostronsåsen i hämtthaimaten? Ska det verkligen bli så hopplöst och tomt för att ingen kunde välja, för att båda ville räcka till överallt men inte hann? Ska fredagsmyset bestå av två uttröttade föräldrar som bara kan koppla av och känna sig trygga i rödvinsdimman över soffan? Vart tog drömmarna vägen? Mellan raderna i livsstilsmagasin? I stelton termosen? Bakom lönebeskedet och huslånet?

Var hittar kärleken fram och varför tar den så ofta slut när det enda vi ville var att göra allt bra, att finnas till hela tiden?

Gösta

Skogsluft, björkar, koltrastsång
Tuvor, rävgryt, vitsippsfång

Havsbris, vågor, stora hav
Oändlighet, frihet, inga krav

Älvar, åar, vattendrag
strömmar, vägar, vårsolsdag

ögonblick, intryck var sekund
minns man åter med John Blund



Klocka, dagar, instängdhet
Tiden är en evighet

Tv, radio, mycket brus
Vetebröd, kaffe, taklampsljus

Sjukhusdoft och steril kompress
Mycket sjukvård, mycket stress

Gubbe, glömd, inget hår
Gösta Svensson 80 år

det finns bara ett sätt att möta en ocean av möjligheter

barfota

Min pappa

Jag är så lättad. Vaknade jättetidigt, ringde pappa för han är den enda som blir glad att man ringer halv nio en söndagsmorgon. Men pappa svarade inte. Bästa kära lilla pappa som alltid lyssnar på världen i radio och dricker kaffe vid den här tiden. Tusen tankar om att han ligger där ensam, död och kall på golvet, tusen tankar om vem som ska ta hand om hans båt, hur jag ska klara mig i världen utan min pappa? Jag ringde tolv gånger till. Han svarade den sista. Han har kommit tillbaka. Vi ska fira det med att äta blodkorv och potatismos. Pappa, du är tillåten att lämna jordelivet om 50år, varm och trygg med alla dina ungar och barnbarn och annan rengbågsavkomma runt dig. Jag accepterar inget annat!

Jag tänker skriva en roman och vinna nobelpriset

Så börjar då boken som ska ta mig till höjderna, till de glittriga salarna, de djupa intervjuerna och till den innersta kretsen av mina djupa författarkollegor. Med dem ska jag dricka mycket knepiga viner, prata hexameter, livets extremeter och skit om de där lite gladlynta svenne författarna som skriver dåliga deckare och ställer upp i tidningar som Mama.
 Men så till den enkla frågan :Vad ska jag skriva om som ska ruska om i kulturelitens asymmetriska frisyrer? Jag har inte levat så märkvärdigt länge, så några memoarer och livsaforismer kan jag inte med större trovärdighet skapa än. Jag har inte blivit våldtagen på något unikt sätt, vare sig av min far, häst eller annan herrbekant, jag har faktiskt inte blivit våldtagen alls. Alltså går kategorin: ”mitt liv är så eländigt att jag tänker på skärselden som en fristad i jämförelse, ändå har jag klarat mig och nu skriver jag en bok om skiten.”, bort. En skilsmässa, några hemska fyllor, lite tonårsdepression och annat kärleksdravel är inte mycket och komma med i det sammanhanget.

Deckare, ett enkelt litet komplicerat mord med medelålders frånskilda män som lite förstrött lyckas lösa det efter 500 sidor… nej det är inte jag. Nog för att det skulle gå och sälja men nej, jag tänker inte prostituera in mig i den avdelningen heller.

Passionerade kärleksromaner där jag behandlar de relationer som svider och gnager i mig och som till mångt och mycket styrt mitt liv. Då jag, som är utav den sorten som är kär i kärleken och framförallt den förrädiska och förföriska versionen, beskriver min kärleksutbildning som har sin grund i Mitt Livs Novell och missvisande romantiska komedier.
För smärtsamt, för utelämnande…
Det finns ingenting jag egentligen skulle klara av att skriva just nu förutom denna blogg. Den är jag och det får räcka så länge.
Tjohej

en text om utanförskap

Denna text är jag rädd om.
Hon föddes under en visfesival och blåstes till liv i min mobil.
Jag blev trött på att det bara är "konstnärer" som kan bli glamourgalna och dricka absint i parkträd och ändå behålla respekten.
Vi andra då, vi som bara är konst(iga)....
vem ska hylla oss när vi säger som det är?
(ja där snodde jag lite av Tove Janssons trösta knyttet stycke)


Om jag ställde mig upp i detta ögonblick och deklarerade mina sanningar för er... Visst skulle ni titta bort och avsky mig som fick er att rodna åt mina vägnar? Om jag fick lust att berusa mig i min finaste rosa klänning och dansa på gatorna en måndagsmorgon... Visst skulle ni avsky den sten jag lagt på vardagsrälsen som hindrar er att åka vidare? Om jag förälskade mig i en luffare och valde att gå vid hans sida en tid... Visst skulle ni rynka på näsan och diskutera det över middagar med finkött och moderna italienska efterrätter? Skulle jag beskriva mina äventyr, min längtan och mitt jag i smäcktande toner och rimmande ord, visst skulle ni äntligen förstå?Visst skulle ni förstå min smärta och dela den ett slag? Ni skulle vakna upp , identifiera er med luffarkärlek, måndagsmorgonprinsessan och gladerligen byta ut finköttet mot den fria tanken. I gemenskapen av mina toner skulle vi alla enas i de missförstådda själarnas symfoni. Ni skulle nicka mot varandra och säga: Tänk, hon sjunger det jag är!
Men nu är det så här kära ni, ur mig kommer inga toner bara ord. Det blir aldrig en konsert där det avvikande blir det eftersträvansvärda och det normala det avskyvärda. Utav mig får ni bara ord och vi kommer aldrig att enas och förstå varandra till några toner. Nej, ni kommer fortsätta att rata det som inte är ni tills ni blir påminda om det som kunde varit er. Jag klädde det bara i ord...Varsågod!

snällverb

dricka öl, städa golv, göra spotify listor, tänka på vår, njuta av lugnet utan demoner, längta efter älskade, läsa i trädgården, äta upp morotskakeglasyr, dansa naken och bli upptäckt av grannen (oops)
verben är snälla idag