lilla stackars familj

jag tjatar mycket om mitt jobb, men det är där jag är mest.Mina gäster och kollegor ser mig mer än någon annan. Vi är som en familj med den enkla skillnaden att vi måste umgås, hålla masken och visa den bästa delen av oss. Resten av bottenskrapet får våra riktiga familjer, hyggligt va?

När allt är som bäst då skulle jag kunna jobba dygnet runt. När allt är sämst, när jag inte ser dem jag är med, då kan jag ligga sömnlös och gå igenom allt som jag kunde gjort annorlunda. Vilken kraft och energi man ger från sitt innersta. Nu får arbetet det bästa av mig, men om jag haft familj då hade det varit ångest gånger två. Man vill vara närvarande i båda världar.Jag vill inte ge avkall på arbetsinsatsen, och absolut inte vara mindre närvarande i mina älskades liv. Men något måste bort.

Ska det vara så att arbetet får allt gott och familjen allt det trötta, och slitna i ens lilla person? Det är inte konstigt att den sköra familjeutopin knakar i fogarna. Det finns knappt någon näring kvar att fylla den med. Är det så det ska vara? Att två kära personer (som kanske blivit förälskade i den versionen man visar på arbetet/skolan) förevigar sin kärlek i barn, för att sedan sakta förtvina mellan dessa berg av tillkortakommanden, sluta se varandra.. bli ledsna i hjärtat och förvandla sin kärlek till den gråa ostronsåsen i hämtthaimaten? Ska det verkligen bli så hopplöst och tomt för att ingen kunde välja, för att båda ville räcka till överallt men inte hann? Ska fredagsmyset bestå av två uttröttade föräldrar som bara kan koppla av och känna sig trygga i rödvinsdimman över soffan? Vart tog drömmarna vägen? Mellan raderna i livsstilsmagasin? I stelton termosen? Bakom lönebeskedet och huslånet?

Var hittar kärleken fram och varför tar den så ofta slut när det enda vi ville var att göra allt bra, att finnas till hela tiden?