Livet kan vara körigt, men det är aldrig nånsinn kört!

Vägen från toalettstolen, där jag låg och kräktes ur mig all min ångest som alldeles för full och trasig tonåring till vuxen kvinna med vackra ärr men med blicken mot skyn har varit slitsam men inte förgäves. Det är det som är det finurliga med att ha varit lite trasig från tid till annan. Styrkan jag känt när stormarna bedarrat, de små vackra tingen som skymtat mellan tårfloderna har gett mig sådan kraft. Jag glädjer mig till att bli äldre, till att få fler ärr, mer styrka! Jag är lycklig för att jag har givit mig själv gåvan att kunna välja, att jag kan säga till lilla surtants Johanna: Älta eller leva? Du kanske känner dig förvirrad av mitt något nyfrälsta sätt att uttrycka mig, men jag vill bara tala om att man kan lära sig att hantera sig själv bättre, att man lär sig längs vägen. Man är aldrig någonsin helt körd på något! (fast jag är nog lite körd på fotboll, och huvudräkning)

ps. Surtants Johanna är inte borta, jag ger henne bara inte chansen att vinna så ofta...