Jag tänker skriva en roman och vinna nobelpriset

Så börjar då boken som ska ta mig till höjderna, till de glittriga salarna, de djupa intervjuerna och till den innersta kretsen av mina djupa författarkollegor. Med dem ska jag dricka mycket knepiga viner, prata hexameter, livets extremeter och skit om de där lite gladlynta svenne författarna som skriver dåliga deckare och ställer upp i tidningar som Mama.
 Men så till den enkla frågan :Vad ska jag skriva om som ska ruska om i kulturelitens asymmetriska frisyrer? Jag har inte levat så märkvärdigt länge, så några memoarer och livsaforismer kan jag inte med större trovärdighet skapa än. Jag har inte blivit våldtagen på något unikt sätt, vare sig av min far, häst eller annan herrbekant, jag har faktiskt inte blivit våldtagen alls. Alltså går kategorin: ”mitt liv är så eländigt att jag tänker på skärselden som en fristad i jämförelse, ändå har jag klarat mig och nu skriver jag en bok om skiten.”, bort. En skilsmässa, några hemska fyllor, lite tonårsdepression och annat kärleksdravel är inte mycket och komma med i det sammanhanget.

Deckare, ett enkelt litet komplicerat mord med medelålders frånskilda män som lite förstrött lyckas lösa det efter 500 sidor… nej det är inte jag. Nog för att det skulle gå och sälja men nej, jag tänker inte prostituera in mig i den avdelningen heller.

Passionerade kärleksromaner där jag behandlar de relationer som svider och gnager i mig och som till mångt och mycket styrt mitt liv. Då jag, som är utav den sorten som är kär i kärleken och framförallt den förrädiska och förföriska versionen, beskriver min kärleksutbildning som har sin grund i Mitt Livs Novell och missvisande romantiska komedier.
För smärtsamt, för utelämnande…
Det finns ingenting jag egentligen skulle klara av att skriva just nu förutom denna blogg. Den är jag och det får räcka så länge.
Tjohej