en text om utanförskap

Denna text är jag rädd om.
Hon föddes under en visfesival och blåstes till liv i min mobil.
Jag blev trött på att det bara är "konstnärer" som kan bli glamourgalna och dricka absint i parkträd och ändå behålla respekten.
Vi andra då, vi som bara är konst(iga)....
vem ska hylla oss när vi säger som det är?
(ja där snodde jag lite av Tove Janssons trösta knyttet stycke)


Om jag ställde mig upp i detta ögonblick och deklarerade mina sanningar för er... Visst skulle ni titta bort och avsky mig som fick er att rodna åt mina vägnar? Om jag fick lust att berusa mig i min finaste rosa klänning och dansa på gatorna en måndagsmorgon... Visst skulle ni avsky den sten jag lagt på vardagsrälsen som hindrar er att åka vidare? Om jag förälskade mig i en luffare och valde att gå vid hans sida en tid... Visst skulle ni rynka på näsan och diskutera det över middagar med finkött och moderna italienska efterrätter? Skulle jag beskriva mina äventyr, min längtan och mitt jag i smäcktande toner och rimmande ord, visst skulle ni äntligen förstå?Visst skulle ni förstå min smärta och dela den ett slag? Ni skulle vakna upp , identifiera er med luffarkärlek, måndagsmorgonprinsessan och gladerligen byta ut finköttet mot den fria tanken. I gemenskapen av mina toner skulle vi alla enas i de missförstådda själarnas symfoni. Ni skulle nicka mot varandra och säga: Tänk, hon sjunger det jag är!
Men nu är det så här kära ni, ur mig kommer inga toner bara ord. Det blir aldrig en konsert där det avvikande blir det eftersträvansvärda och det normala det avskyvärda. Utav mig får ni bara ord och vi kommer aldrig att enas och förstå varandra till några toner. Nej, ni kommer fortsätta att rata det som inte är ni tills ni blir påminda om det som kunde varit er. Jag klädde det bara i ord...Varsågod!