Fredagens sista skälvande minuter

Oj, vad det här med energier spelar roll! Så mycket en människa kan osa om hon inte mår bra.

Så mycket som sipprar ut på fel sätt, rinner över och förgiftar i små doser.  Doser som värker i själen utan att en vet var de kommer ifrån, som gör en ledsen och tar ifrån en sinnesnärvaro som kunde spenderats finare. Som får en att sjunka och fundera kring sitt eget värde när en egentligen borde tänka på utflykter, kramar och musik.

Därför bär vi ansvar för vårt mående, det är självklart att få känna alla känslor, att inte alltid kunna glädjas, att få vara svartsjuk, arg och ledsen. Känna är okej, våga känna är modigt. Men när känslorna läggs utanför en själv, när insikten saknas och de läggs på andra att bära blir det genast krångligt.

Ofta kletar andras ouppklarade känslor fast vid mig och jag går vilse. Då hjälper det att tänka att just den lilla människan inte har förmåga att göra bättre nu. Att lämna det där vid den tanken. Att välja ömheten och resa sig <3 div="">

Nu ska jag ge mig själv till natten. Lägga mig vid mitt barn och låta hennes sömn blandas med min.

Slippa väcka tidigt imorgon och mentalkräkas på min gälla mammaröst som hurtigt försöker presentera förskolan som ett roligare alternativ än Disneyland samtidigt som själen vill stanna under täcket. 

För övrigt:

Stina Wolter i let`s dance... så mycket liv, sårbarhet och äkthet som letar sig in i glättig svensk familjeunderhållning.  Det finns hopp!

Det helande småpratet

Det blev bättre efter ordgråten.
Jag fungerar.
Min fina och medkänsliga vän kom och läkte med småpratet. Småpratet, så vilsamt att få prata om vardagsbestyr, ytligheter och världsliga önskningar.
Det är en gåva att få vara i en vänskap där jag inte skrämmer och drar ner när mörknar. För vi finns där i varandras helveten.
För ut måste hopplösheten, alla fula oönskade känslor för annars kvävs vi.

Tänker att det är en gåva att orka finnas, att inte skrämmas av den där lilla skälvande människan som står där under alla sina lager av rollkostymer. Jag orkar att finnas där för en del, nästan mer än för mig själv. En dag är jag kanske mogen för att bli min egen bästa vän... vän med min egen nakna skälvande
existens.

Ordgråt från en mörk vrå

Det är kvinnodagen och jag vill bara fly från min kvinnlighet och mina roller.

För varje månad av försök till att få en ny själ att flytta in i min livmoder sjunker jag längre och längre ner i hopplöshetens gyttja. Jag orkar inte trampa mer. Jag orkar inte längre hoppas, orkar inte se det vackra i det lilla som jag varit så bra på förut.

Jag känner inte igen mig längre. Som om min förmåga att glädjas med andra runnit ur. Mitt inre är som en kvarglömd ölburk med en prilla snus i.
Jag kan inte vara själv med mina tankar, kan inte vara med andra. Jag längtar bort och hem. Ut ur mitt skal, bort till något annat.

Dessa känslor, denna sörja av mörker som kletar fast vid allt jag vidrör. Det får inte komma ut, inte göra andra obekväma. Mörker smittar. Det finns redan så mycket. Alla har sitt och världen är kall.
Hur ska jag ta mig ur det här utan att smitta någon?
Hur ska jag orka ge min käraste älskade dotter all den värme och kärlek hon förtjänar?
Hur ska jag sluta slösa bort hennes barndom på mitt eget mörker?

Ge mig något att tro på, ge mig förmågan att se en mening med allt det här!

/Johanna