Hopp och förtvivlan, en helg med lite av allt

Helgen har varit hög och låg. På fredagen var jag så lycklig så det sög i magen. Efter en lång och strävsam arbetsvecka med demenslogik långt upp i halsen tog jag mammas cykel till Bölse. Kvällen var vårkall och skimrande. Jag och Espen drack champagne, tittade på stjärnhimmelen och pratade prat som vi liksom lagrat. Lördagen var också fin. Fick äntligen färdigt golvet och därmed har jag svurit min sista svordom över det projektet. På kvällen hade vi precis den energi kvar som man behöver för goa vänner, melodifestival och överdrivet sockerintag. Söndagen började med ikeabesök. Jag och E blir helt urvattnade av sådan där kommers. Vi tog oss igenom allt i sömngångartakt, glömde av de där doftljusen och den billiga korven. Kommer hem och låter kroppens tecken komma ikapp. Mina utslag i ansiktet hade slagit ut i full blom och jag såg ut som en hundraårig hummer.  Jag blev så förbaskad att jag åkte hem till mor och sov bort tre timmar som jag mycket hellre använt på att färdigställa i huset så att vi kan flytta hem igen. Hela jag längtar hem men kroppen säger att jag vill för mycket. För det mesta vinner alltid hjärnan, det är därför det måste till något dramatiskt jämt så att jag tvingas lyssna. Har svårt att förstå att jag är stressad när jag känner mig lugn och full av energi. Ikväll har vi varit hemma och vädrat ut och påbörjat operation storstädning, och bli klar med badrummet så snart är jag tillbaka där jag hör hemma.

Så här blev golvet