jakten på mig själv fortsätter

Sensommaren försvann över tallarna på tomten. Jag kände det i samma sekund korpen svävade över stugan med sina ödesmättade läten. Jag har ägnat alldeles för mycket timmar i sängen, betraktandes asplövens mjuka rörelser leka med ljuset i fönsterglaset. Tänkt mycket på när allt ska börja och vad det är jag ligger och väntar på, varför jag inte hör havet längre?  Sorgen är närvarande men det är som om jag mötte mitt väsen i stormögat. Mina konturer är tydligare nu, lättare att följa. Inte som förr, utsuddade och utfyllda tills pappret var så nött att det nästan blev ett med bordet. Mitt liv det är sekund för sekund, det är impulser, intryck, historia och det är  framförallt känslor som jag aldrig någonsin ska be om ursäkt för igen! Det är tid för höst och klarsynthet. Min längtan efter att trivas i mitt eget sällskap igen, efter att öppna alla fönster och känna livet i tvärdraget. Tänk att en dag kunna se sig själv i en klar tjärn och le, ett innerligt ömsint leende...