dialog med en borr

I helgen så har jag lärt mig att lägga golv, att världen inte går under av att saker blir lite snett, och att det är okej att få hormonkollaps och vara bra ändå.

Lördagen gick över förväntan. Målet var att lägga plattor på det nyreglade golvet. Det gick bra när jag väl bestämt mig för att milimeternoggranhet kan dra åt fanderns när det kommer till sneda gamla hus.  Vi jobbade sida vid sida i harmoni. Jag med min borr, Espen med sin såg. Söndagen däremot blev kanske inte fullt så idyllisk. Min borr var så tung jämfört med dagen innan. Det blev fel hela tiden och jag tjurade som en barnunge i värsta "jag vill inte gå och lägga mig fast jag håller på att somna" stadiet. Jag började besinningslöst skrika på den grymma och inte fullt så samarbetsvilliga tingest som vägrade samarbeta. Sedan kom jag på den briljanta idéen att det nog skulle vara på sin plats att börja på klickgolvet. Är det något som kräver absolut närvaro och noggrannhet så är det, det! Så med mitt ologiska trotsiga maneer fortsatte jag ofokuserat att klicka lite här och banka lite där. Det säger ju sig själv att det blev ohållbart. Det blev fel.

Det var då jag behövde en trygg vuxen som kan se igenom trotset och den orimliga ilskan på döda ting och tolka det som att kvinnan är extremt hormonellt påverkad, behöver mat och är utmattad. Espen drog med mig hem, visade mig en solnedgång och påminde mig om livet utanför köksgolvet. Sedan blev det mat och jag blev mig själv igen. Och hör och häpna världen gick inte under den gången heller.