Jag har aldrig haft riktig fred med min kropp. Än idag är vårt förhållande ansträngt. Men jag börjar sakta men säkert förstå att vi hänger ihop. Jag har gjort hemska saker mot mitt stackars skal, men alltid tänkt att det är skalet som varit hemskt mot mig. "Om" tankarna är ständigt där, redo att ta över en trött hjärna. Om jag hade felfri hud, om jag hade smala lår, om mitt hår var böljande så skulle jag nog må bättre. Sedan brukar jag ta tag i "omen" genom att äta lite mindre, köpa lite mer, kleta på och dölja. Men då hänger inte hjärnan med och jag blir ändå inte gladare. Då brukar jag kapitulera och skita i alltihop vilken inte heller är bra.
Därför skriver jag det här som en påminnelse till mig själv. Det är på insidan allting börjar. Det är den som ska må bra för att stråla ut i skyltfönstret liksom. Är det så att "omen" attackerar ska jag kväva dem med saker som inte handlar om dem. Jag skall skrika från djupet av mitt innersta att jag är inte finnen på hakan, jag är större än så! Så högt att jag till slut tror det.
Min vackra vän för det är du ju! Ändå är det sant det du skriver. Det sitter på insidan och är man inte lycklig och tillfreds med sig själv i livet är man det inte heller efter att exempelvis ha gått ner en massa kilo. Det gör en inte lycklig. Det som gör mig lycklig är att leva livet så som jag vill (det kan exempelivis vara att inte äta riktigt allt det där godiset som jag gärna gör) Lycka är då att jag känner att det är jag som har kontrollen över mitt liv. Fast skönheten den sitter ju som bekant på insidan. oj det blev pladdrigt men
SvaraRaderaKram till dig