Ordgråt från en mörk vrå

Det är kvinnodagen och jag vill bara fly från min kvinnlighet och mina roller.

För varje månad av försök till att få en ny själ att flytta in i min livmoder sjunker jag längre och längre ner i hopplöshetens gyttja. Jag orkar inte trampa mer. Jag orkar inte längre hoppas, orkar inte se det vackra i det lilla som jag varit så bra på förut.

Jag känner inte igen mig längre. Som om min förmåga att glädjas med andra runnit ur. Mitt inre är som en kvarglömd ölburk med en prilla snus i.
Jag kan inte vara själv med mina tankar, kan inte vara med andra. Jag längtar bort och hem. Ut ur mitt skal, bort till något annat.

Dessa känslor, denna sörja av mörker som kletar fast vid allt jag vidrör. Det får inte komma ut, inte göra andra obekväma. Mörker smittar. Det finns redan så mycket. Alla har sitt och världen är kall.
Hur ska jag ta mig ur det här utan att smitta någon?
Hur ska jag orka ge min käraste älskade dotter all den värme och kärlek hon förtjänar?
Hur ska jag sluta slösa bort hennes barndom på mitt eget mörker?

Ge mig något att tro på, ge mig förmågan att se en mening med allt det här!

/Johanna

Om att ta paus från rusande flöden och ställa sig utanför en stund

Den bleka solen drog ut oss i nästan tre timmar idag. På det hela tagen en dag utan skav, inre lidelse och treårs dispyter. Så vilsamt!

Funderar mycket kring att vara delaktig och flyta med de sociala mediernas ständiga flöden och trender. Jag blir lätt insugen i andras liv så till den milda grad att jag glömmer mina egna konturer. Så ibland hoppar jag av för att värna om mig och högkänsligheten. Det tar en stund att tända av och inte söka telefonens räddning i rastlösheten.  Nu känner jag ro och mer sinnesnärvaro med människor i den fysiska världen. Skrämmande ändå, att det är en sådan markant skillnad. Jag hoppas jag ska hitta ett sätt att kunna delta i min samtid på ett sätt som inte skadar mig och rör till mitt bräckliga inre. 

Tills dess håller jag mig här i min dammiga gamla blogg och forsätter att dokumentera liv. Mest för min egen skull, men kanske också för Ibens. 

En måndag i slutet av November

Morgon. Lämna gråtande barn.
Samla sig och cykla sig till arbetet genom gryende vardag.
Finnas till för människor som kämpar mot demens,  som famlar efter en rak linje i det alltmer fördunklade medvetandet. Cykla med andan i halsen. Hämta barn, mötas av leende.
Komma hem. Andas. Göra utlovad varm choklad. Grunda existens till Sara Dawn Finer och adventsstjärnesken. Andas. Allt är bra nu.

Äta, skrolla, och tysta tankar med musik

Jag längtar efter ett barn till.  Det är precis samma smärtsamma längtan som förra gången men inte lika uppslukande. Jag kan inte sjunka så djupt längre för jag har ju min unge. Min alldeles livs levande rufsiga lilla unge som aldrig låter påminnelserna om att livet är nu vänta.
Den översvallande kärleken och det livsuppdraget hade jag inte sist.

Om vi räknar förra gångens kämpade av 36 menscyklar med hopp, förtvivlan och tröstlöst mörker, plus tre års nytt kämpande har jag alltså en erfarenhet av hela imponerande 72 stycken besvikelser och en stor fet seger såklart. Ganska imponerande uthållighetsskills ... om jag får säga det själv.

Det sista hoppet för denna månaden har precis runnit ur mig och som rubriken lyder har jag tacklat det genom att överäta, gottat mig i andras liv och lyssnat på musik för att slippa umgås med mina tankar. Det konstiga är att jag ändå känner mig glad och lugn mitt i allt. Jag har haft så fina drömmar med hopp och tillförsikt. I December får vi hjälp igen och det finns mycket kvar att pröva innan vi ger upp.

Samtidigt pågår livet och det vill jag inte missa för allt i världen.

/Johanna

Jag har saknat mitt vattenhål, jag är tillbaka

Hejsan, här sitter jag och skriver för kråkorna. Det är väl ingen som orkat hålla sig fast vid en dagbok som inte uppdaterats på ett år eller så men det gör detsamma. Kanske jag skriver bäst då, utan press?

Det är oktober, ljuset, färgerna, kylan och eftertanken som kommer med månaden är min bästa tid på året. Den obarmhärtigt ljusa sommarsolen som lyst upp alla skavanker i hem, kropp och själ har börjat ge vika. Dunklet mjukar upp, förskönar och skapar en mystik som sommaren saknar. Hej böcker, kanelbullsmjuk mage och lugna kvällar nära i soffan.

Min dotter Iben är över tre år gammal !? Hur gick det till? Det är flera evigheter och olika liv sedan jag skrivit sist. Vi är samma människor fast annorlunda. Äntligen har vi landat i ett inte fullt så magiskt men ändå hemtrevligt hem. Här ter sig livet enklare och mer ordnat även om jag i hemlighet saknar utsikten mot kvarnen, drömmarna och bilden av oss som självförsörjande ekobönder.

Jag försöker som vanligt hitta min väg, leva mer i enlighet med hjärtats lust, balansera föräldraskap, äktenskap och egen utveckling så gott jag kan. Vissa dagar är jag glad, andra bara en liten lort.
Precis som det ska vara. Eftersom jag inte har några planer på att försöka bli känd eller sälja min själ för spons kommer jag vara så öppen jag bara kan. Jag är ändå inte bra på att låtsas.

Tack för att du läser!

/ Johanna

Det stora avskedsinlägget

Jag har inte slutat skriva men jag har bytt hem. Vårt Kvarnlyckan som inhyst oss så kärleksfullt är nu sålt och vi har grävt upp våra rötter och mellanlandat i en sommarstuga på 22kvm på Olofsbo. I Oktober väntar ett anspråkslöst men hemtrevligt tegelhus på oss. Vägen till det detta beslut har vuxit inom oss, inom mig länge. Vi har haft otaliga pratnätter. Vägt för och emot, bestämt och ombestämt oss för att till slut landa. Ekvationen barn, studier, jobb,odling och renoveringsobjekt gick inte ihop hur vi än räknade. Bara slit och lite lust. Så ska inte ett liv vara. Det kan vara strävsamt och rent av jävligt ibland men finns drömmarna och passionen bakom det vi gör är slitet värt det. Relationen till Espen, till Iben och till mig själv är kärnan. Så nu lyfter vi igen men först ett värdigt farväl av allt jag älskat med denna plats.

Kvarnen, att ha denna magnifika granne som ståtat för oss i årstidernas alla skepnader.  Stolt och vacker med sin lysande krona

Vår grusväg

Syrenernas blomning, värt allt slit i värden

Trägolven, som är så mjuka mot bara fötter

Platsen i soffan där tusen samtal förts, där jag vilat med min bebismage, där jag ammat , där vi gråtit och lekt

Fönstret i vardagsrummet som bjudit på många skådespel av ljuslekar, hjortbesök och stormhärj

Den gula färgen i Ibens rum som passar henne så. Klar och bestämd, varm och ljus...

Köket, med alla gäster som kom och gick, alla kvällar där solens sista strålar lekte med kvarnvingarna, vardagsrealismen med smulor, smågnabb och massa härligt barnmatsklet

Vägen till vedboden...

Vårt första älskade hus med våra drömmar om självhushållning och gårdsbutik, vänner och familj som fyllt det med liv, vår dotters tillblivelse och första tid i livet. Nu finns allt detta i väggarna och jag hoppas så att de nya invånarna ska trivas och fylla denna lilla värld med nytt liv och nya minnen.

Hejsan 2015!

Vi är visst redan inne i Februari. Känner ett sådant hopp inför detta nya oskrivna år. Det finns så mycket jag vill fylla det med! Jag vill känna mer, både smärta och glädje. Vill stå upp för min känslighet istället för att ge den skulden. Jag vill vara mindre rädd för att passa in, vill älska mig själv mer. Vill ta plats! Vill vara nära och njuta av varje litet ögonblick av Ibens framfart. Vill leva mer helt enkelt. Vilken tur att jag har en blogg vars namn ger mig möjlighet att vältra mig i mitt eget tyckande.


Nu kör vi 2015!