I Krakow del 1

Det är andra veckan på semestern. Vi är på väg till Polen. I färjan över till Gdynia sitter vi i en hytt utan fönster och skålar i vin. Vi tillåter oss att vara lite speciella, frånsäga oss den låtsade glädjen i den polska björnmaskoten som hälsade oss välkomna ombord.  Vi är inte de som dricker taskigt blandade drinkar med rödnosade lastbilschaufförer, inte de som förköper oss på jordgubbschampagne med smak av gummi. Nej där i vår bunker firar vi vår egenhet och betalda frihet.

Vi ankommer på morgonen. Ingen kan engelska när vi ska boka tågbiljett vidare till Krakow. Alla har varit anställda sedan 50-talet och blir sura för att vi inte förstår de polska skyltarna. Det går bra till slut. Med penna och papper tecknar vi oss till en lösning. Gdynia är ingen varm stad. Men det har sin förklaring. Vi bjuds däremot på clowner, vassa kyrktorn och unika existenser. På kvällen reser vi vidare. 

På fjället

Det är första veckan på semestern. Vi har farit till Norge och Espedalen med lillasyster Moa och hennes William. Efter åtta timmar i trång kokande bil är vi framme. Den lilla stugan bjuder på en överjordisk solnedgång över dal och fjäll. Dagarna flyter ihop. Det spelas sällskapsspel, vandras i fjäll, och det ges utrymme att tänkas fria tankar, fria från det där surret som medlemskap i samhället innebär.  Jag är trött. Jag är inte riktigt där. Som en trasmatta, hårt vävd av måsten och otillräcklighet. Det kommer den sista kvällen, kapitulationen. Det är jag i den ljusa sommarnatten vid en tjärn. Jag gråter för att tyngden av att bära mig själv är övermäktig. Så börjar dimman dansa över den blanka svarta vattnet. Det finns ingenting förutom mig själv att vädja till. Inte ens fjällen, dessa gudomliga pelare mot himlen. Det är jag och ingen annan som väljer, väljer att se mörker eller ljus. Dagen efter far vi hem.  Jag är glad över resan, tänker att den kommer bli ett ljust minne trots allt. 

   

Skogen och träden

Det tar cirka 30 minuter innan bruset i tankarna lagt sig och de sista rastlösa nerverna pirrat ut. Sedan är det vi och skogen utan tid och sammanhang. Kring vårt hus ligger det tårtbitar av svårgenomträngliga skogsdungar, åkrar och stora kloka ekar som funnits långt längre än jag själv. Den billigaste och mest ursprungligt självklara medicin som finns.

det sorgliga i att vara glad

 Idag tänker jag mycket på döden. Det är mest för att jag i ett lyckligt ögonblick ute i min regndoftande trädgård insåg hur fint jag egentligen har det just i detta nu. Hur sorgligt är det inte att veta att sorger kommer att välla över en och dra med sig allt glatt gång på gång?  Det är väl så, livet, döden, lyckan och sorgen hänger ihop och är alltid närvarande i vart annat.

Utflyktsdag

Idag är det torsdag och en enda ledig dag från förvirringens demensmekka. Min hjärna är slut och trött på att passa upp. Kärleken står och stampar i dörren och vi ska ut på äventyr utan vare sig mening eller mål. Ikväll ska vi se thruman show och vara i samförstånd över att det är ett spännande tankeexpriment den där filmen behandlar. Tack för andningshål i vardagen!

Fint som på film

Årets första förlamande sommarhetta. Dagen är som en enda lång Taubevisa. Vers efter vers av smärtsamt lycklig idyll. Jag sitter med nävarna djupt ner i jorden, du läser om islam med tankarna långt borta i alla obesvarade livsfrågor. Hönsen som ännu är kycklingar pratar kring matskålen. Jag tänker att det var ju alldeles precis hit jag ville. Det var så här den där känslan skulle kännas som jag jagat så länge. Känslan av att vara hemma i mig själv, med dig och i livet. Du tittar upp, ler och dina gröna ögon älskar också allt i denna stund. Det är så vackert att jag vill gråta.

nu vill jag prata igen

Efter några ordlösa veckor är jag här igen. Vår, ja nästan sommar har det blivit och jag har glömt bort nuet och inte varit i fas med årstidens förväntningar och aktiviteter. Vår innebär förutom smärtsamt vacker grönska en slags "upp till bevis" lycka. Utseendet blir plötsligt extra viktigt, livsstilen,  och jakten på de utopiska "pripps blå" ögonblicken. Det blir helt enkelt svårare att strunta i allt och köra sitt eget race när solen belyser tillkortakommanden jag sedan länge så effektivt förträngt. Men de stunderna då jag lever i mitt sammanhang och skiter i resten ja då är det helt enkelt alldeles förträffligt att vara människa.